Watchmen

Ibland tenderar den att filosofera in i absurdum. Det är allt. Jag har sällan haft så har svårt att i efterhand komma på något negativt att skriva om en film, vilket är väldigt ovanligt. Utöver filosoferandet hittar jag så gott som ingenting annat att anmärka på i Zach Snyders “Watchmen”. Skådespelet är oklanderligt, historien är välskriven, actionscenerna är fantastiska, den visuella stilen häpnande.
I ett alternativt 1985 närmar sig världen ett kärnvapenkrig mellan supermakterna, en värld där maskerade hämnare – Watchmen – upprätthåller lagen när polisen inte räcker till. Handlingen tar sin början när ett mord på en pensionerad maskerad hämnare sätter i rörelse en serie händelser som hotar att rubba den bräckliga världsfreden.

Zack Snyder förtjänar all heder för sitt arbete. Boken har under åren fått ett rykte som ofilmbar, men Snyder har här skapat ett verk som i nära nog varje avseende dryper av känsla för detaljer och vittnar om en enastående begåvning med en ljus framtid framför sig. Han har fått en relativt okänd rollista att göra fantastiska prestationer. Jackie Earle Haley, Malin Åkerman, Jeffrey Dean Morgan, Patrick Wilson med flera levererar strålande rolltolkningar. Framförallt är det Haley och Morgan som de brottsbekämpande sociopaterna Rorschach och The Comedian som står ut i mängden och äger varje bildruta.

Att lovorda “Watchmen” är betydligt enklare än att nitiskt granska den efter minsta fel. Musiken är utmärkt, slagsmålsscenerna är de bästa sedan Snyders egen “300”, den värld som målas upp är djup och intressant, effekterna är snygga, våldet är påtagligt och tempot är precis lagom. Speltiden på över två och en halv timme kan orsaka avbrott när blåsan gör sig påmind, men trots längden är i princip varje sekund sevärd.

“Watchmen” är i många avseenden ett mästerverk, eller åtminstone så nära man kan komma. Även de som inte har läst boken – som jag – kan uppskatta den. Den är så gott som visuellt fulländad, och i allra högsta grad inte ofilmbar i händerna på rätt regissör.