We Bought a Zoo

När Cameron Crowe som 18-åring började skriva för Rolling Stone visste han nog inte att soundtracket i hans filmer skulle ha en central roll i berättande. Ett Cameron Crowe-soundtrack har nästan blivit större än filmerna i sig. I alla fall såhär på senare år. Därför är det kanske inte så konstigt att det riktigt initierade snacket om “We Bought a Zoo” inte handlat om att Crowe gör sin första film på sju år, men mest om att Sigur Rós frontman Jón Þór “Jónsi” Birgisson, gjort soundtracket.
Och soundtracket är bra. Väldigt bra till och med. En del låtar, som indiehiten “Go Do” och “Boy Lilikoi” plockades från Jónsis soloalbum, medan andra låtar skrevs för filmen tillsammans med Crowe. Och det vore trots allt inte en Cameron Crowe-film utan att inkludera lite Bob Dylan, Neil Young, Yusuf Islam och Tom Petty.

Men samtidigt som soundtracket sätter ribban högt, är resten av filmen inte i närheten av att nå samma höjder. I det här fallet är det svårt att gömma bristerna bakom vacker musik.

Crowe filmatiserar Benjamin Mees bok om en familjs beslut att ta över ett lokalt zoo på den engelska landsbygden (i filmen förpassas vi till USA). Djurparken blir familjens sätt att komma över moderns död, att vända blad och få nya perspektiv. Det är inget fel på historien i sig. Men stereotyperna trängs så tätt i birollslistan att det inte finns någon plats att utveckla familjens lidande.

Både Crowe och hans skådespelare hittar aldrig någon rytm. De dramatiska scenerna har ingen effekt, barnen blir snabbt till klichéer och djuren tar för stor plats. Det är talande när scenen med en apa som slår sitt huvud i väggen, är filmens mest uttrycksfulla yttring.

Med djur som märkligt placerade metaforer, kan inte ens Dylans “Buckets of Rain” ge “We Bought a Zoo” illusionen av djup.