What If

Som förtjust i små dramakomedier som står utanför hollywoodmaskineriet har jag mycket att tacka “Juno” för. Genom att behandla stora frågor med lättsam humor och djupt allvar i en alldeles lysande symbios blev filmen en dundersuccé, och tack vare detta har det banats väg för en mångårig uppsjö av coming of age-historier, tonårsångest, olycklig kärlek och charmerande tillrättalagd indiepop i filmvärlden. Oftast rör det sig om trevliga tillställningar som dock inte ens verkar aspirera på att överträffa konkurrensen, men emellanåt dyker det upp riktiga pärlor som talar direkt till hjärtat och samtidigt känns fräsch och i någon mån nytänkande. Det senaste exemplet för mig var “The Perks of Being a Wallflower” vars kvalitéer vida översteg mina förväntningar. Senaste fram till nu, det vill säga. Fram till “What if”.

I sin grund är intrigen en av de mest basala och berättade som finns. Ung man blir olyckligt kär i vän. Men det är givetvis så att utförandet är intressantare än substansen. Daniel Radcliffe spelar Wallace, Zoe Kazan spelar Chantry. Redan vid rollfigurernas namn exponerar filmen sin utstuderade quirkiness och den vidhålls speltiden igenom. Det märks i den konstruerat frisläppta dialogen där kvinnorna tillåts vara lika grova i sitt språk som männen i sitt. Och det är ganska grovt, ska tilläggas. Oavsett hur svårt jag har för konstruerat grovt språk, så är det oerhört uppfriskande att detta tillåts visas, för när man väl utsätts för det som här blir det lite sorgligt uppenbart hur det förhåller sig i de flesta filmer. Det märks även i filmens alla estetiska val, från musikläggning till animationssekvenser och korsklippningen till en instruktionsvideo för hur man går till väga om man vill äta Elvis monster till favoritmacka. Jag kopplar det till dels den förvisso småfåniga men lekfulla “Youths in Revolt”, och kanske ännu mer till den mer allvarsamma “It’s Kind of a Funny Story – dock helt utan att det någonsin känns gjort eller taget. För all del, visst kan man skönja “(500) Days of Summer” också.

Men utöver för sin förtjusande quirkiness faller jag för “What if” för dess hjärta. Liksom tidigare nämnda “Perks” och Drake Doremus första fullträff “Like Crazy” träffar nämligen “What if” rakt in i mitt dito. Och det känns som att det konstlade i “What if” hade kunnat falla platt om den inte samtidigt hade detta hjärta. Ändamålet helgar medlen, och gör dem rent av på egen hand starka. Den fina balansen mellan träffsäker komik – som yttrar sig genom såväl dratta-på-ändan- slapstick som underfundig dialog – och allvar gör hela denna pärla rätt så oemotståndlig.