Whatever Works

I “Stardust Memories” visar Woody Allens alter ego sin senaste film på en respekterad filmfestival på den amerikanska östkusten. Allens karaktär gör helst dramer men publiken gillar mest hans “tidiga, roliga filmer”. Med “Whatever Works” återgår Allen delvis till det som gjorde honom som framgångsrik på 70-talet, och även om det inte är en ny “Ta pengarna och stick” eller “Annie Hall” är det likväl en påminnelse om hur enastående roligt Allen skriver.
Larry David spelar Boris Yellnikoff, ett självutnämnt geni och den mest cyniska karaktär Allen skrivit. Självmordförsök varvas med långa utläggningar om hur meningslöst livet egentligen är, samtidigt som den överårige David charmar den lättpåverkade och naiva Evan Rachel Wood. Hon är på rymmen och behöver tak över huvudet, han är ensam och deprimerad. Och vips inleder de ett förhållande.

“Whatever Works” har legat i Allens byrålåda i 30 år. Det märks, Allens influenser från början av hans karriär är tydligare. Även om de blivit mindre frekvent på senare år har det aldrig varit speciellt svårt att hitta referenser till W.C. Fields, Marx-bröderna eller Bob Hope. Men “Whatever Works” är fylld av sådana referenser. Det är lagom pretentiöst och mycket underhållande.

När Allen inte själv spelar huvudrollen känns det ofta som någon annan läser hans ord, karaktärerna är neutroniska New Yorkers med tvångsmanier. Men Larry David är kanske den ende som kunnat skapa sin egen karaktär inom Allens parametrar. David är gjord för en Allen-film, han är själv neurotisk New Yorkjude och skapar en ärlig och äkta neurotiker.

“Hannah och hennes systrar” och “Små och stora brott” i alla ära, men det är komedierna som är Allens essä. Det fungerar inte alltid, men “Whatever Works” är en fullträff och antagligen det bästa han har gjort på 2000-talet.