World’s Greatest Dad

Alla älskar vi en död man. “Worlds Greatest Dad” tar upp ett fenomen som förmodligen alla kan relatera till, eftersom de flesta förmodligen har känt lite extra för en död persons efterlevande verk, oavsett vad det må vara.
Robin Williams spelar huvudrollen som den ensamme pappan, tillika misslyckade författaren och läraren Lance Clayton. Han drömmer om att leva på skrivandet men ingen av hans romaner har publicerats. Hans son, Kyle, är en uppkäftig och missanpassad individ vars främsta intresse är att stryprunka framför datorn. Han är hatad i skolan, och han har bara en enda vän. När Lance en dag hittar sin son strypt till döds på grund av hans säregna intresse så väljer han att iscensätta sin sons död så att det liknar ett riktigt självmord, komplett med ett välskrivet och djupt brev vid hans sida. Brevet publiceras sedan på skolan av en olyckshändelse och plötsligt älskar alla Kyle, vilket får Lance att skriva en memoar i hans namn.

“Worlds Greatest Dad” briljerar på många plan, det välskrivna satiriska manuset är en av höjdpunkterna men även skådespelarensemblen gör sitt för att verkligen se till att detta är en film utöver det vanliga. Trots att Williams mest har gjort utflykter i olika tveksamma komedier går det inte att förneka att han besitter en oerhörd bredd, något han visar prov på här då han kvickt skiftar sidor som en kameleont, och han sjunker in i sin karaktär utan några större bekymmer. Daryl Sabara spelar hans son, Kyle, och även om han inte är med särskilt mycket sätter han ett bestående avtryck och efter hans bortgång känns det nästan som att hans ande följer med under resten av speltiden. En annan utmärkande aspekt med filmen är det lysande soundtracket som sätter färg på ett flertal scener, och för en gångs skull känns låtarna inte klyschiga, utan passar verkligen in och skapar en synnerlig blandning av vemod och glädje.

Bob Goldthwait, kanske mest känd som Zed i “Polisskolan”, har regisserat och skrivit manuset och från första rutan är jag fast, hänförd av den bisarra historien som tar upp folks hycklande i dess sannaste natur, om deras fascination för döda personer och deras ouppnåeliga kraft. Men i samma andetag som vi bevittnar detta fenomen så känner man även för ångesten hos Lance, som i sin strävan efter att bli erkänd publicerar sin sons “memoarer”, ett drag som får honom att känna enorma skuldkänslor.

Komedi och drama går hand i hand i “Worlds Greatest Dad” och den lyckas både vara tänkvärd och rolig. En svår bedrift att utföra men med Robin Williams framför kameran och Bob Goldthwait bakom så verkar det vara hur lätt som helst.