Yes Man

Jim Carrey är en av vår tids kanske mest fascinerande skådespelare. Han inleder sin karriär med ett stort antal filmer där hans breda minspel och gestikulerande blir centralgestalter, och ett signum för skådespelaren. Sedan gör han “Eternal Sunshine of a Spotless Mind” och lyckas radera ut den gamla bilden av sig själv till förmån för en betydligt mer mogen, seriös och duktig skådespelare. Tyvärr väljer han sedan att gå tillbaka till den typen av filmer där han en gång började. Och “Yes Man” är det senaste beviset på ett det var ett misstag.
Carl Allen lever ett stelt och händelsefattigt liv med en grundläggande inställning att svara nej på alla frågor han får. Detta resulterar i att han sällan spenderar någon tid med de få vänner han har kvar, utan lever sitt liv i ensamhet på banken där han jobbar och i hemmet. Hans liv tar dock en tvär vändning när Carl beslutar sig för att gå med i en sektliknande organisation som går ut på att man måste svara ja på alla förfrågningar man får.

Ställer man “Yes Man” i relation till Carreys tidigare verk är “Liar, liar” den film som känns närmast. Det blir aldrig så påtagligt oseriöst och okontrollerat som i filmerna om Ace Ventura, men ändå tillräckligt för att Carrey ska få möjlighet att utnyttja de galna ansiktsuttryck han besitter. Tyvärr är hela konceptet i mina ögon dödsdömt redan från början. Historien i sig är så livlös att inte ens en Jim Carrey kan få någon vidare fart på det hela. Som grädde på moset följer den standardmallen för liknande filmer och det mesta känns överanvänt sedan länge.

För alla de som avgudar Jim Carrey kommer “Yes Man” antagligen att vara ännu en i raden . För oss andra är både Zooey Dechanel och Rhys Darbys insatser betydligt mer intressanta. Men i slutändan är hela konceptet alldeles för slätstruket för att det ska kännas varken nytt eller intressant.