Young Adult

Osympatiska karaktärer och hårresande pinsamma scener gör ingen dålig film. Inte heller deprimerande intetsägande manus gör en dålig film, även sådana kan ha sina fina sidor. Men “Young Adult” är allt ovanstående; en film om en kvinna som inte ens hennes mamma gillar, en materialistisk bimbo utan några egentliga kvaliteter. Och någonstans hade det med sin mörka premiss kunnat bli en alldeles lysande svart komedi om en trasig människas frustrerande självömkan. Men istället blir vi bara en del av en frustrerande osympatisk kvinna i sina sämsta år.
“Young Adult” är Diablo Cody och Jason Reitmans andra samarbete efter framgångarna med “Juno”. Charlize Theron spelar en 30-någonting som återvänder till sin hemstad för att försöka vinna tillbaka sin, numera gifta, ungdomskärlek. Hon är alkoholist, antagligen med borderline personlighetsstörning. Hon är en framgångsrik ungdomsförfattare (nåja) som tror hon är bättre än sin omgivning, och därmed också berättigad till det hon ber om.

Theron knallar omkring i sin Hello Kitty-t-shirt, hon har inget kontor att gå till; varken hennes redaktör eller publik ställer inte större krav än hennes kvartalsinlämning av skräpkultur. Och hon vet att det hon skriver är värdelöst, hon vet att hennes liv egentligen bara är ett luftslott. Men samtidigt gör hon ingenting för att sträva mot någonting annat. Hon tittar på skräpteve, spelar tv-spel, dricker Cola direkt ur flaskan och verkar inte ha några meningsfulla relationer. Någonstans där fastnar “Young Adult”, samtidigt som Theron desperat försöker vinna tillbaka sin kärlek – och hennes kravlösa liv fortsätter som förr – vill inte Cody och Reitman berätta någonting mer. Det tar slut där, karaktärerna står stilla och vi önskar att de hade kunnat vara så mycket mer än de egentligen är.