Zombieland

Zombie-genren måste erkännas ha fått uppleva ett lyft under senare år. Den utmärkta remaken av “Dawn of the Dead” samt “28 dagar senare” och dess uppföljare är bra exempel på filmer där den traditionella zombien har genomgått en markant förändring i allt från ursprung till topphastighet, med goda resultat. I “Zombieland” finns inga sådana försök att förändra genren, utan den gör bara det mesta av ett redan beprövat koncept – med strålande resultat.
Handlingen – att fyra omaka personer möts och måste lära sig hålla ihop för att överleva, handlar egentligen inte så mycket om att överleva som att göra det mesta av situationen. För personerna vi följer upplevs zombierna, förutom mot slutet, inte som något livsfarligt man till varje pris måste undvika, utan snarare ett småjobbigt hinder man måste räkna med i vardagen. Det är en uppfriskande förändring från genrens ständiga fokus på överlevnad och jakt på botemedel.

I och med att fokus egentligen inte ligger på överlevnad finns mycket utrymme för humor, och “Zombieland” är en film som, trots sin blodiga inramning, är otroligt rolig. Humorn är överraskande nog mer karaktärsbaserad och varm än man kan tro tack vare utmärkt manus och skådespelare. Däremot blir filmen en resa utan egentlig poäng. Vi vet tidigt som tittare att huvudpersonernas mål med sin resa genom post-apokalyptiska USA är rätt poänglös, och kvar finns därför egentligen bara en historia om karaktärer som måste lära sig komma överens, inramat i extraordinära förutsättningar.

Allt sammantaget är dock “Zombieland” en fräsch och mycket sevärd fläkt i genren. Fantastiskt rolig, välskriven och gjord med mycket värme – “Zombieland” får en stor, odöd tumme upp.