Zookeeper

Adam Sandlers produktionsbolag Happy Madison fullkomligt spottar ur sig nya komedier, den ena mer fantasilös än den andra. Och lika säkert som att jag hinner somna innan eftertexterna rullar, lika säkert frontar givetvis Kevin James huvudrollen vilket bara betyder en sak; att “Zookeeper” inte innehåller någon form av kvalitet.
Kevin James spelar Griffin Keyes, en karaktär som inte vandrar allt för långt bort från hans tidigare rollfigurer, och det märks rätt väl att Adam Sandler är James största inspirationskälla. Inledningsvis blir han brutalt dumpad av sin heta troféfru när han försöker fria till henne, av den enkla orsaken att han inte är en playboy, utan en djurskötare på ett zoo. Ska man ha en sådan fin flicka ska man inte leka med smutsiga gorillor som pratar som Nick Nolte, utan man ska vara en stekare som säljer sportbilar, går på ytliga modellvisningar och sitter i konstiga fåtöljer som förbättrar rummets Fengshui. Ytligheten når inga gränser i deras icke trovärdiga förhållande men inget spelar någon större roll då allt bara är en löjlig ursäkt för att han ska hitta sitt livs stora kärlek. Och i vanlig ordning finns hon rakt framför hans ovetande ögon i form av hans kollega som spelas av Rosario Dawson.

Talande djur i spelfilmer är sällan en lyckad ingrediens och när “Dr. Dolittle”-vibbarna sköljer över filmen likt en förödande tsunami vet man att “Zookeeper” är ute på hal is. Till råga på allt använder den sig av samma välkända struktur som man nu har sett åtskilliga gånger i Happy Madisons tröttsamma komedier. Skämten är ofta av den mer genomskinliga sorten eftersom de bara återvunnits från tidigare filmer med Kevin James i huvudrollen. Bortsett från obligatoriska byten av namn och miljöer finns det inte mycket som särskiljer “Zookeeper” från tidigare alster som “Paul Blart”, “Grown Ups” och “Härmed förklarar jag er Chuck & Larry”. Som sig bör kämpar Kevin James med att vara tråkig i precis varenda scen, och det magra manuset hjälper inte direkt stackaren att uppnå komisk nirvana. Det hela slutar med att vi som åskådare får ta del av ännu en runda av larvig slapstick, och jag har slutat räkna alla de gånger som James faller till marken med en stor duns.

Barnen kommer säkerligen att älska “Zookeeper” med alla djur som pratar med lustiga röster, sin juvenila ton och James som slår sig i tid och otid. Själv sitter jag mest och funderar på när Adam Sandler & Co ska producera en rolig film som inte är avsedd för en femårings intellekt.