Jag drar sakta mina tår genom den lena sanden. Till höger om mig sitter en man i kostym och några rader bort sitter en grupp 20-åringar med badkläder. Det är strandbio i Cannes.
Produktionsbolag, producenter, regissörer, distributionsbolag, alla vill visa sina filmer på världens största filmfestival i Cannes. Inför ögonen på drygt 4500 journalister och filmfestivalernas mest kräsna publik finns inget bättre ställe att introducera sin film. Konceptet har funnits i 58 år, och bjuder precis som alltid på mångfaldighet. Ingen annan filmfestival erbjuder strandbio, där publiken erbjuds mysiga filtar då de sitter ner i sina solstolar. Samtidigt som du kan gå direkt upp ur vattnet för att se din film, måste du vara klädd i smoking för att beträdda det prestigefulla festivalpalatset. Vit skjorta, svart kostym, fluga och svarta skor är obligatoriskt – annars beviljas inte inträde. Min första Cannesfestival blev endast två dagar lång, de skulle ge mig en försmak på vad som väntade inför kommande år. Nästa år stannar jag från start till mål, två dagar gav mig en vink i hur det går till.
I årets startfält fanns inte mindre än fem regissörer som redan vunnit prestigefyllde guldpalmen (bröderna Dardenne, Gus van Sant, Lars von Trier och Wim Wenders). Ytterliggare tio andra hade redan varit uttagna i tävlan, vid minst ett tillfälle tidigare. Sarajevofödde Emir Kusturica tog över den hedervärda rollen som juryordförande efter Quentin Tarantiono. Till sin hjälp, i den nio man starka juryn återfanns bland andra nobelpristagaren i litteratur Toni Morrison, regissörerna John Woo och Agnès Varda samt skådespelarna Javier Bardem (“Gråta med ett leende”)och Salma Hayek (“After the Sunset”).
Flera spännande filmer, såsom Woody Allens “Match Point”, Gus van Sants “Last Days”, Lars von Triers “Manderlay”, Robert Rodriguez och Frank Millers “Sin City”, bröderna Dardennes Barnet”, “Sanna lögner” med Kevin Bacon och Jim Jarmuschs “Broken flowers” med Bill Murray och Sharon Stone – för att nämna ett urval av de mest intressanta filmerna. Cannes filmfestival bjöd på närmare 55 världspremiärer och ytterliggare tre europapremiärer.
Inför festivalen ses närmare 3000 filmer som diverse filmbolag över hela världen skickar in. Av dessa sorteras många bort och totalt 22 väljs ut till tävlan i huvudkategorin. Konkurrensen är stenhård, något som innebär att publiken år efter år alltid kan vänta sig kvalitetsfilm, där det inte spelar någon roll om filmen är från Cuba, Kurdistan eller någon annan del av världen.
Samtliga filmer är textade på franska, något som för mig in på frågan hur asiater och andra journalister förstår filmer på de språk de inte behärskar. Själv är jag lycklig lottad då jag bor i Paris och pratar franska, den kubanska film jag såg ställde sålunda inga problem, men hur gjorde amerikanen i solstolen bredvid?
För min egen del blev det inte mer än fyra filmer i det generösa och extremt mångsidiga programmet. Robert Rodriguez pratade om “Sin City” som sitt livs projekt, hur svårt det var att övertala Frank Miller att överföra hans tecknade serier till film. Rodriguez talade också glatt om när Francis Ford Coppola besökte inspelningsstudion, något som gav inspiration både till skådespelarna och regissörerna. “Sin City” innehöll en stor portion våld och en bisarr humor som fick mig att tänka tillbaka på Quentin Tarantinos “Resevoir Dogs” från 1992. “Habana Blues” är en spanskproducerad film om de kubanska musikerna Ruy och Tito. Regissören Benito Zambranos uppmaningar att dansa under musiken, den enorma duken och de kraftfulla högtalarna var några ingridienser som gjorde filmen perfekt att visa på stranden. De som inte fått platser i solstolarna satte sig i sanden eller ställde sig upp på La Croisette. Öppningsfilmen “Lemming” från tysken Domink Moll var inget att hänga i julgranen, ett tamt försök att skapa något artistiskt och komiskt på samma gång. Det är två typer av genrer man helst inte skall blanda. Gus van Sant blandade dem inte, och fick ett lysande resultat i och med “Last days”, en vackert filmad biografi inspirerad av Kurt Cobains sista dagar i livet.
“L’Enfant” från bröderna Dardennes vann guldpalmen trots att samtliga journalister jag talade med trodde och hoppades att österrikaren Michael Hanekes film “Caché” skulle vinna palmen. Michael Haneke fick inte lämna festivalen lottlös, med priset för bästa regi (Prix de la mise en scène) kommer Caché förhoppningsvis locka folk till biograferna. Jag hoppades att priset för bästa manliga skådespel skulle gå till Michael Pitt för sin enastående prestation i “Last days”, den gick istället till Tommy Lee Jones för “The Three Burials of Melquiades Estrada”, en film som också var favorittippad till guldpalmen. Bästa kvinnliga skådespel (Prix d’interprétation féminine) gick till Hanna Laslo för sin roll i Amos Gitaï, där bland annat Natalie Portman har en av huvudrollerna. Manuspriset gick i fjol till “Se mig”, som mottogs med god kritik i Sverige för några månader sedan. Föga överraskande vann i år Guillermo Arriaga för sitt manus till “The Three Burials of Melquiades Estrada”. Arriaga har tidigare skrivit kritikerrosade ” Amores perros” samt “21 gram” har också skrivit manuset till “Babel”, som just nu filmas i Marocco. Brad Pitt (“Ocean’s Twelve”), Cate Blanchett (“Aviator”) samt Gael GarcÃa Bernal (“Dagbok från en motorcykel”) har roller i filmen som regisseras av Arriagas gode vän Alejandro Gonzàlez Iñàrritu.
Grand Prix, det mest prestigefulla priset efter guldpalmen gick till Jim Jarmuschs “Broken Flowers”, med Bill Murray (“Life Aquatic”) och Sharon Stone (“The Manchurian Candidate”).
Filmfestivalen i Cannes har inga förlorare, alla filmer som fått äran att bli uttagna i tävlan är vinnare, vissa filmer får en bonus, andra inte. Nästa år utlovas recensioner från samtliga filmer och ett långt reportage med intervjuer, bisarra situationer och tankar.
För övrigt,
…undertecknad upplevde Formel 1 live då Monacos Gran Prix kördes på söndagen. Hoppas man lägger festivalen och F1-loppet vid samma tilfälle nästa år.
…Ciné presenterar de mest privärda hotellen och flygen inför nästa års festival.
…stor intervju och artikel med gänget bakom “Sin City” publiceras i slutet på juni.