Cahiers du Cinéma. Talar man om fransk filmjournalistik under mitten av nittonhundratalet är det den enskilda publikation som gjort störst avtryck i journalistikhistorien. Att jämföra den med vad Pop eller Bibel var för den svenska musikjournalistiken under nittiotalet, och ändå inte komma i närheten av en värdig motsvarighet säger rätt mycket.
1953 tillträdde Francois Truffaut en post som redaktör på tidningen och det är egentligen från det datumet som publikationen blir intressant ur ett bredare branschperspektiv än just det journalistiska. Året därpå skriver han texten som kommer att definiera den franska filmteorin för åtminstone tio år framåt. Artikeln En viss tendens hos den franska filmen kritiserar inte bara den gamla franska kvalitetsfilmen utan redovisar även en lösning, presenterar exempel på film på väg i rätt riktning och lanserar auteurteorin, tanken om att regissören är den huvudsakliga skaparen av film och att hans produktioner speglar hans egna liv och tankar. I dag ser vi det som något självklart, men idéerna var på många sätt nytänkande i en filmindustri där inställningen till regiarbetet var långt mer nonchalerande än den är idag.
Filmjournalistiken från perioden har i efterhand blivit omtalad för filmteoretiska texter i stil med Truffauts nyss nämnda och Alexandre Astrucs Caméra-stylo (kameran som penna, teorin om att en filmmakare bör använda sin kamera som en författare använder sin penna och inte begränsas av traditionella berättartekniska normer). Det är lustigt, eftersom filmteorin från femtiotalet fått sådan genomslagskraft och i dag utgör en branschstandard, och därmed är näst intill ointressant om man inte är filmhistoriskt överfascinerad. Vad som är verkligt tilldragande är istället den vardagliga filmkritiken från Arts, Cahiers du Cinéma eller Gazette du Cinéma och jämförelser mellan femtio år gamla recensionstexter och moderna.
Det är tydligt, och en smula pinsamt, hur kommersiell och audimatmentalitetsdriven kulturjournalistiken generellt, och kanske filmjournalistiken i synnerhet, har blivit under dessa femtio år. Det fokus på filmanalys och mer intellektuella resonemang som utgjorde filmkritikens kärna har bytt plats med spekulationer om Tom Cruises nyfödda barn och flata diskussioner om Jessica Albas utseende.
Det är någonstans i strävan efter att tilltala den stora massan som den goda filmkritiken har försvunnit. De franska femtiotalstidningarna drevs av cinefiler med ambitioner att skriva något de själva ville läsa, oavsett vilka försäljningssiffror det skulle föra med sig. De flesta filmkritiker som fick spaltutrymme i de ansedda tidningarna var väldigt pålästa och hade god förståelse för produktionsvillkor och regiarbete, och de drog sig inte för att i en recension dra igenom ett långt resonemang om kamerateknik, eller en subtil detalj i en skådespelares minspel bara för att det känns viktigt för vad författaren ser i filmen.
Man lyckas beskriva film på ett så oändligt mycket högre plan än i dag, och lägger en helt annan vikt vid tolkningar. Denna ogenerade strävan efter total förståelse för film får tidningsredaktionerna att publicera texter som i dag skulle anses pressetiskt förkastliga, eller till och med kategoriseras som textreklam. Intervjuer med regissörer publiceras snudd på oredigerade och tillåter filmskaparen att tala om sin film helt obehindrat i förhoppningen om att han ska kunna förklara en synnerligen intellektuell och svårbegriplig aspekt av sin film. Cahiers du Cinéma publicerar dessutom vid ett flertal tillfällen texter av recensionskaraktär skrivna av Godard och Chabrol där de berättar om sina egna filmer. Det sticker i ögonen, samtidigt som det är rörande hur redaktionerna är beredda att bryta mot varenda pressetisk regel för att kunna berätta en historia så nära filmmediets hjärta som möjligt.
På sätt och vis är det i denna kulturjournalistiska frihet som hela den franska nya vågen föds. Filmjournalistiken präglas under flera år av ett otroligt kunnande, och när den intellektuella skaran filmjournalister tar steget från redaktionen till regissörsstolen och gör fantastiska debutfilmer som Till sista andetaget, Vännerna och De fyrahundra slagen blir plötsligt all filmteori som det skrivits och drömts om till verklighet. Och det är därför den franska filmkritiken var så viktig, för att det som skrevs faktiskt var sant.