Redaktören berättar
Fransk film andas kvalitet. I alla fall för de flesta. Allting startade på femtio- och sextiotalet med den nya vågen. La nouvelle vague. Vågen som började för femtio år sedan må visserligen vara över men eftersvallet från François Truffaut, Jean-Luc Godard, Eric Rohmer, Claude Chabrol och Jacques Rivette kommer antagligen aldrig att upphöra.
Det är med detta som grund som vi på Ciné valt att ägna hela september åt fransk film och franska nya vågen i synnerhet. Intervjuer, reportage och recensioner kommer dagligen att presenteras i en salig blandning. Det är Olle Agebro som i våras tog initiativet att börja fördjupa sig i vad som gör fransk film så speciell, och sålunda också Olle som kommer att leda projektet.
– Jag har mest sett det som ett personligt mål, att bli mer bildad. Förhoppningsvis kan det ha samma effekt på läsarna, och att deras intresse vidgas, förklarar Olle Agebro.
Det är på denna sida som vi kommer att samla de texter som kommer att publiceras om månadens gång, och också på denna sida som ni nedan kommer att kunna kommentera temat, och diskutera med andra besökare vad ni tycker. Vi inleder med Olles introduktion om vad “Den franska nya vågen”, egentligen är.
Den franska nya vågen – en introduktion
Att definiera den våg av en ny sorts film som sköljde över världen i slutet på femtiotalet är som att definiera modern konst som begrepp. Det går inte.
För mig handlar den franska nya vågen om en medvetenhet. De franska regissörerna gör inte montagefilm, men de iakttar den ryska tjugotalsfilmen och låter sig inspireras av den. När montagefoto kan vidga en scen i filmen tar man hänsyn till det, bara för att i nästa scen sluka publiken i en sex minuter lång artistisk långtagning. Den franska nya vågen är inte heller en politisk filmvåg. Det finns givetvis totalpolitiska filmer i regissörernas portföljer, men för varje kapitalismhatande Godardfilm finns det en politiskt befriad film av Truffaut.
Den franska nya vågen uppfostrade auteurismen, den gav den ett namn och var på många sätt anledningen till att vi fortfarande diskuterar den. Samtidigt som bara ett fåtal av filmerna som producerades under den franska nya vågen kan räknas in i denna narrativa begränsning.
Den nya vågen är motsättningarna, kontraster och oregelbundenhet som presenteras genom intelligens. Kärngruppen av franska regissörer som föddes kring trettiotalets början förenas i den tesen, några osedvanligt kunniga cineaster som med en bakgrund i filmkritiken bestämde sig för att göra film själva. Och någonstans är det kunskapen som är essensen i den franska nya vågen, att hela tiden vara medveten om allt vad film kan vara och låta kameran rulla över de förutsättningarna. Resultatet blev hela filmhistorien nedsmält och filtrerad, omgjuten och polerad. Den franska nya vågen som inte går att definiera.
Den franska nya vågen som är utrymmet mellan Malevitj och Warhol.