Publicerad kl 00:00 den 20 Jan 2009

i kategorin

Årets Bästa

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Filmåret 2008 kommer inte att gå till historien som det bästa genom tiderna. Det var ett år då mycket fokus låg på strejken i Hollywood och de flesta filmer som producerades var undermåliga. Bland hundratals biopremiärer kom det dock ett antal guldkorn. Vi satte våra kloka huvuden ihop och utformade en lista över de bästa filmerna som gick upp på bio under det gångna året. Håll till godo.

Fjärilen i glaskupan

1. Fjärilen i glaskupan
Jean-Dominique Bauby skrev en bok med sitt vänstra ögonlocks blinkande rörelser; två blink för ett B och åtta för ett H. Han blinkade några timmar per dag och spenderade resterande tid åt att planera vad han skulle blinka fram nästkommande dag. Med detta i åtanke hade det varit naturligt om varje kapitels inledning hade varit Baubys bästa ord, men tvärtom; det är alltid kapitlens sista mening som får dig att inse hur briljant han var som författare. I ”Fjärilen i glaskupan”, hans bok, berättar han om sitt liv med en ärlighet som bara finns hos någon med den dödliga sjukdom han besitter. Julian Schnabel fångar allt detta och mycket mer, hur Bauby och hans 90-årige far båda är fjärilar i glaskupor, oförmögna att flyga och upptäcka nya värdar. Det är därför filmens och hela decenniets vackraste och starkaste scen är när Max von Sydow ringer sin son på hans födelsedag och allt han får till svar är tystnad. Och sina egna tårar.

 

No Country for Old Men

2. No Country for Old Men
Det krävs stor regiskicklighet för att vända en i grunden enkel historia till något extraordinärt. Historien som “No Country for Old Men” baseras på har vi egentligen sett i flera liknande former och tappningar förut. Coen-bröderna har dock, med en sällan skådad detaljrikedom lyckats skapa ett verk som helt får en att glömma hur simpel historien egentligen är i grund och botten. Något som hade kunnat vara vilken dussinfilm som helst, har blivit ett mästerverk; karaktärerna har blivit mer djupbottnade och estetiken är klockren. “No Country for Old Men” är inte bara en av 2008 års absolut bästa filmer, utan kanske även bröderna Coens bästa film någonsin – och det säger inte lite.

 

Into the Wild

3. Into the Wild
Filmen om en ung man som tog steget från ett liv i lyx och överflöd, till att utan pengar bege sig till Alaska, är så vacker och så långt ifrån den standardiserade Hollywood-mallen att den tveklöst måste räknas som en av de absolut bästa filmerna 2008. Samtidigt är historien om en pojke och hans utveckling under den omvälvande resan så klockrent porträtterad att den i slutändan inte lämnar någon oberörd. “Into the Wild är ett praktexempel ur de flesta synvinklarna och visar i kontrast till exempelvis “The Dark Knight” att filmer inte behöver ha en budget på två miljarder för att beröra.

 

There Will Be Blood

4. There Will Be Blood
Det är svårt att greppa storheten hos ”There Will Be Blood” efter ett biobesök. Vid första mötet är den bara en så överväldigande upplevelse med sitt täta långsamma berättande som hänsynslöst och våldsamt avbryts av obehaglig råhet då det är som minst väntat. Vid andra mötet, men egentligen fullständigt först vid det tredje och fjärde börjar man kunna skönja och ta till sig tematiken. Paul Thomas Anderson har fyllt filmen till bristningsgränsen av uppbrutna familjekonstellationer, maskerade dubbelgångare, religiös problematik och hänsynslös egoism.

 

De ofrivilliga

5. De ofrivilliga
I några år spenderade Ruben Östlund vintrarna i Val d’Isère. Det var på Club 21 och Morris som han spenderade all tid som inte gick åt till skidåkning eller att jobba ihop hyran. Det var också här Ruben Östlunds liv till stor del formades. Han fick vänner för livet och de utvecklade en jargong som de sedan tog med sig när de flyttade hem igen. I ”De ofrivilliga” har Östlund plockat med sig den råa jargongen och de ärliga vardagssituationer som skapats i hans liv och skapat den kanske mest briljanta svenska filmen sedan ”Fanny och Alexander”.

 

The Dark Knight

6. The Dark Knight
När någon om 50 år ser tillbaka på filmåret 2008 kommer “The Dark Knight” ligga högt upp på listan över utstickande filmer. Det var filmen som under flera veckor tog över den åtråvärda förstaplatsen på IMDBs topp 250-lista, filmen som slog intäktsrekord gång efter annan, och rosades av såväl biopublik som kritiker. Men inget av detta kommer att vara den primära anledningen till att vi kan se tillbaka på “The Dark Knight” i framtiden och fortfarande förundras. “The Dark Knight” ska ha all heder för att det är ett visuellt kompetent hantverk och att den på alla plan är mer välregisserad än någon superhjältefilm varit på mycket länge. Men detta var Heath Ledgers show. Hans porträttering av Jokern var inte bara den sista stora rollen han fick spela, utan också en rolltolkning som kommer att få människor att tappa hakan i generationer framöver.

 

Baader Meinhof Komplex

7. Baader Meinhof Komplex
Det spelade ingen roll att jag satt på första randen, fick nackspärr och sovit dåligt i flera nätter. ”Baader Meinhof Komplex” var en av bioårets storheter. Det räcker med en googling på Andreas Baader eller Gudrun Ensslin och arkivbilderna som dyker upp ser ut att vara tagna direkt ur filmen. Bara det ger en indikering på hur sant regissören Uli Edel har förhållit sig till berättelsen och hans plikt att återberätta den fantastiska, men fasansfulla historien om Rote Armee Fraktion.

 

I'm Not There

8. I’m Not There
Todd Haynes har skapat en film om Bob Dylan utan att egentligen handla om Bob Dylan, inspired by the songs and many lives of Bob Dylan heter det i förtexterna, och det som följer är sex fristående och ihopflätade episoder som Haynes låtit framkallas av myterna om och sångerna av Dylan. Ingen av berättelsernas karaktärer gestaltar Dylan direkt, men alla kan läsas som fragment av honom, tillsammans bildar de ett porträtt målat ur alla vinklar och beskriver en person fylld av motsägelser, i ständig förändring.

 

Control

9. Control
Anton Corbijns långfilmsdebut efter en karriär som rockfotograf och musikvideoregissör är inget annat än ett mästerverk. Control blir ett känslosamt porträtt av Ian Curtis under hans sista tid i livet. Den svartvita, lite gryniga estetiken spelas upp i dialog med de bilder han tog av Ian Curtis för drygt tjugo år sedan, Corbijns erfarenhet ger bilderna en oerhörd tyngd och tillsammans med Sam Rileys perfekta gestaltning blir resultatet närmast fulländat. Skildringen av kärleken till brittisk sjuttiotalsrock har sedan Control bara överträffats av Sam Taylor Woods kortfilm ”Love You More”.

 

Försoning

10. Försoning
Att göra en longtake på över fem minuter, med tusentals statister, hästar, fordon och en hundratals meter vid scenografi är modigt även för en regissör med mycket pengar och stora bolag i ryggen. Joe Wright lyckas göra strandscenen i ”Försoning” till den mest spektakulära under det förra filmåret, och scenen är bara ett lysande exempel bland många på hans oerhörda sinne för detaljer, rytm och komposition. Filmmusiken plockar på ett fantastiskt vis ljud ur diegesen och lyfter in dem som en given del i orkesterns verk, fotografiet blir mer än konstnärligt betydelsefullt när Wright fyller det med symbolik samtidigt som han gör kamerans blick opålitlig. Det vi ser är alltid för bra för att vara sant.