Publicerad kl 00:00 den 9 Feb 2011

i kategorin

Årets Bästa

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Vi lägger ett exceptionellt starkt filmår bakom oss. Ett tretiotal filmer har blivit tio och sällan har vi haft så svårt att bestämma hur vi ska komponera vår årslista. Förutom de fantastiska filmerna vi listat nedan hade likväl film nr 29 kunnat hamna överst. Så bra var 2010. När filmer som ”Inception”, ”Hjärtslag”, ”Svinalängorna”, ”En enda man”, ”Green Zone”, ”The Ghost Writer”, ”Miraklet i Lourdes”, ”Hämnden”, ”Life During Wartime”, ”Honung”, “Den fantastiska räven”, ”The Cove”, ”I rymden finns inga känslor”… ja ni förstår – inte hamnar på listan, då inser ni hur svårt det var att rangordna årets filmer. Något nöjda kan vi också konstatera att bara tre amerikanska filmer lyckades kvala in på årets lista.

1. En profet
Jacques Audiards mäktiga fängelseepos slår an en rå ton som tog en livstid för några av de främsta amerikanska gangsterfilmsregissörerna att hitta, samtidigt är den laddad med en närmast poetisk känsla för människans djupaste inre, en djup klangbotten som han bara delar med några landsmän från den nya vågen. Helt i linje med Mitt hjärtas förlorade slag skildras ett trasigt samtida Frankrike, sönderslitet av segregering och ett känslokallt politiskt landskap. En nedärvd problematik från de skildringar av Frankrikes och Algeriets infekterade relation som präglade fransk film under en stor del av sextiotalet kommer återigen till ytan och med Audiards mästerliga regi inser vi att lösningen för alltid kommer att bottna i samma humanistiska övertygelse. OA

2. Fish Tank
I Andrea Arnolds akvarium behöver inte fiskarna vara röda och blåa för att lysa upp och fånga vår uppmärksamhet. Och ett vardagsdrama vid en diskbänk i Essex fascinerar mer än den mest spektakulära Joculator-fisken i din grannes akvarium. Men lika lite som vi tittar in i Arnolds akvarium tittar protagonisten ut. Genom den ständigt påslagna teven, den övergivna hästen och dansstegen för ett nytt liv. Mia blir en främling i sitt eget hem, en tonåring som försöker hitta sin plats på jorden och, kanske någon dag, skapa ett eget liv långt bort från misären. MS

3. Biutiful
Det finns något sorgligt med Javier Bardem, en outtalad inre smärta som bara hans ögon och hans trötta leende kan förmedla. Den ådran av sorg, kanske förtvivlan har aldrig porträtterats så väl som i Alejandro Gonzàlez Iñàrritus meditva berättelse om Uxbal kamp. Iñàrritu svingar från höger och vänster och varje gång Bardem absorberar slagen blir det extra tydligt hur acceptans, förlåtelse och empati är de mest centrala delarna i vår existens. Det är sådant vi måste plocka upp från våra allra innersta delar av medvetandet för att förstå och kanske göra världen omkring oss till en lite bättre plats. MS

4. An Education
Det är svårt att med ett papper och en penna göra An Education den rättvisa den förtjänar. På många sätt är detta nämligen en film med så mycket mer under skalet än den till synes simpla skildring som vid en första anblick tycks finnas där. När Carey Mulligans karaktär tar sina första trevande steg in i vuxenlivet undviker regissör Lone Scherfig skickligt att falla i de klyschgropar den så lätt hade kunnat hamna i. Istället bjuds vi på en sällsynt vacker, fascinerande mångbottnad, men framförallt oerhört ärlig inblick i ett 60-talsengland som få fått uppleva, men som vi så gärna låter våra tankar skena iväg till under ett par timmar. Åtminstone sålänge det är under ledning av Carey Mulligan.

5. Till vildingarnas land
Spike Jonze och Dave Eggers återupptäckte sin barndom i Maurice Sendaks klassiska barnbok, om pojken som rymmer till skogs. Bland vildar blir han konung och glömmer allt som hör till vår fordrande värld. Filmen bygger löst på sin fåsidiga litterära förlagan, vilket tjänar Jonze utmärkt. Genom att tillsammans med Eggers fritt få forma sin Max kommer Jonze välkända tilltal och egensinnighet fram, som låter oss lika ofta dra paralleller till hans Weezer och Arcade Fire-kollaborationer i ”Island in the Sun” respektive ”The Suburbs” som till ”I huvudet på John Malkovich”. Jonze anammar och propagerar, i fjorårets tveklöst mest rogivande film, för värdet av en oskuldsfull naivitet inför livet och naturen, som utsökt har anpassat för ett forum som biografen. Utanför yrar snön runt och folk viker ned sina huvuden, stirrandes mot asfalten, medan jag bland vildingarna får uppleva barndomens omnipotenta världsbild på nytt. För en kort stund har jag tappat grepp om tid och rum – det händer sällan i dagens bioklimat. BE

6. Armadillo
”Armadillo” räds inget när den med tittar på en situation som verkar vara utan hopp med en blick som vägrar titta bort eller blunda. När vi tillsammans med kamerans fängslande foto och nerviga närvaro iakttar livet på Armadillobasen med omgivningar ställer vi oss förhoppningsvis de frågor som någon gång kommer leda till den förändring som behövs för att civilbefolkningen i Afghanistan ska få leva i fred utan att vara rädda för varken talibaner eller internationella fredssoldater. MMK

7. Lebanon
”Lebanon” excellerar på det formalistiska planet när den lyckas skapa spänning och kontextförståelse från det klaustrofobiska innandömet av en israelisk stridsvagn. Att kameran aldrig lämnar fordonet är ett intressant grepp som hjälper ”Lebanon” att undvika de tröttsamma konventioner som vanligen får för mycket plats i liknande krigsfilmer. Filmen visar upp en kritisk bild av krig där ingen, speciellt inte de deltagande soldaterna, vinner och ger oss en gripande och spännande historia som får oss att bry oss om karaktärerna i fokus samtidigt som vi kontemplerar den komplexa verklighet som försatt dem i denna tillsynes hopplösa situation. MMK

8. Oskuldens tid
Övergången från ungdom till vuxen har många gånger skildrats på film. Men när det uteslutande kretsar kring flickor i en sluten internatmiljö har det ofta en tendens att bli mystiskt, spännande och otäckt. ”Oskuldens tid” är ingen ”Suspiria” eller ”Innoncence”, men en intensiv studie i grupptryck och xenofobi mot en melankolisk fond av kalla, brittiska strömmar, i vilken ett simlag djupdyker efter svaren på livets svåra frågor. Eva Green är en uppenbarelse, långt från allt vad Bondbrudar heter, i rollen som den manipulativa läraren som är villig att göra allt för att skydda den trygga bubblan. SL

9. Shutter Island
Jaques Tourneur avnjöt sin storhetstid i Val Lewtons sällskap. Tillsammans sådde de fröna för vad som skulle bli den franske regissörens bidrag till filmhistorien: plågade huvudpersoner, skrikande skuggor, blottläggandet av främlingsfientlighet. Cirka 70 år senare skulle en av samtidens största regissörer, tillika Queens mest hantverkskunnige cinefil, göra en påkostad hommage till Tourneur. Nervpirrande och tekniskt fulländad efterkrigsparanoia som fäller upp en brygga till det forntida Hollywoods tätaste dimmor, än en gång i samarbete med en briljant DiCaprio – totalignorerad under galasäsongen, i vanlig ordning. Är det Oscarsakademin som förtjänar att låsas in på mentalsjukhus? SL

10. The Social Network
”The Social Network” handlar om vilken dålig och dysfunktionell människa Mark Zuckerberg är. Men den borde egentligen handla om vilken värdelös och apatisk affärsman Eduardo Saverin var. Mest handlar ”The Social Network” om driftiga människor som vill bygga sitt arv från grunden. Människor med stora visioner och ambitionen att genomföra dem. Vad vi lärde oss var större och viktigare än om detaljer i manus var sanna eller inte. Det mest intressanta är det som inte berättades. För tänker du efter; The Social Network handlar egentligen om en domstolsförhandling där filmens dramatiska klimax handlar om aktieoptioner. Bara David Fincher och Aaron Sorkin hade kunnat göra något så världsligt så intressant. MS

Olle Agebro, Sebastian Lindvall, Björn Englöv, Martin Memet Könick, Jesper Åkerlind & Martin Steijer