Publicerad kl 00:00 den 13 Aug 2006

i kategorin

Krönika

av

Robert Larsson

rlarsson@cine.se


Många har försökt, få har lyckats. Många vill men bara ett fåtal klarar av det. Att kombinera två karriärer är inte alltid det lättaste.

Av någon outgrundlig anledning så verkar de flesta musikartister vilja prova på skådespeleriet. Den ena artisten efter den andra hoppar på bandvagnen och försöker göra sig ett namn inom skådespelarbranschen. En del satsar helhjärtat medan en del tar det med ro och oftast dyker upp i roliga cameos eller i små biroller. Många verkar också tro, att bara för att deras karriärer inom musiken går som på räls, så innebär det också att de besitter skådespelartalanger nog för att lyckas inom filmindustrin. Och varför klandra dem? Att synas inom två olika medium är ju perfekt exponering, särskilt om man försöker väva in sin egen bakgrund i filmen och göra en sorts pseudobiografi av sitt liv. Dessutom kan de stå för soundtracket och på så sätt dubbla intresset för båda deras karriärer. Ett smart drag helt enkelt.

Av alla musikartister som försöker sig på filmindustrin så är det rapartister som är mest frekventa inom filmens värld. På något sätt så verkar de också vara de som lyckas bäst. De har skapat en personlighet via musiken, en image som sedan kan få liv på vita duken. Många spelar tuffingar med skjutvapen. En del är med i filmer som speglar deras egna svåra bakgrund i amerikanska ghetton. En del gör pseudobiografier om sina liv som jag nämnde innan.

Bland de första rapparna att slå igenom inom film var Ice Cube och Ice-T. 1991 var året och Cube var med i John Singletons starka drama ”Boyz N The Hood”, vilken kretsar kring tre ungdomar som växer upp i ett Los Angeles-ghetto. Där porträtterade Cube den unge ”Doughboy” som hamnar på glid med droger, våld och kriminalitet, ett porträtt, som inte är helt olikt Cubes egna bakgrund som ung. Ice-T gick åt motsatt håll och gestaltade en polis i det hårda actiondramat ”New Jack City” där han fick spela mot filmens skurk, Wesley Snipes. Trots Ice-T texter om sitt polishat hade han inga svårigheter att spela en på film. Ice Cube och Ice-T spelade senare mot varandra i filmen ”Trespass” som regisserades av Walter Hill, mannen bakom ”The Warriors”. Båda gick senare skilda vägar inom sina respektive karriärer, där Ice Cube tillslut lyckats bäst. Faktum är att Cube har haft en väldigt aktiv filmkarriär och synts i både storproduktioner som ”XxX: State of the Union” och i hyllade filmer som ”Friday”, ”Three Kings” och ”Barbershop”. Dessutom har han under samma tidpunkt släppt flera album och har precis kommit ut med sitt senaste skiva. Och vid sidan av skådespelandet och musikkarriären driver han även produktionsbolaget Cube Vision. Ice Cube är defintivt en av få som lyckats hålla liv i båda sina karriärer och dessutom kommit undan med det. Det brukar dock de flesta rapartister göra.

DMX, Bow Wow, Method Man, Redman, Dr Dre och Snoop Dogg är bara några av de rappare som har medverkat i olika filmer genom åren. Alla med relativt svaga insatser i sitt skådespel. När det kommer till karaktärsdrivna roller så verkar de flesta inte kunna bära upp det. Istället ligger tyngdpunkten på karaktären de spelar närmare dem själva, för att på så sätt maskera sin egen prestation. Redman och Method Man spelade två gräsrökande studenter i ”How High”. Att det blev övertygande kanske inte är så konstigt med tanke på att båda två är storrökare på fritiden. Men det blir tyvärr inget annat än en dussinfilm i mängden. En kul grej helt enkelt. Method Man var även med i Hype Williams ”Belly” där även Nas och DMX spelade mot varandra. Där spelade de också gangsters som levde livet genom att sälja droger och vapen. Att filmen blev bra berodde snarare på Hype Williams gedigna regi, än huvudrollsinnehavarnas insatser. Snoop har spelat en mängd otaliga roller på film men även där ligger gangstertolkningar närmast. Snoop har dock gjort en charmig cameo i ”Half Baked”, där han plötsligt, helt oväntat dyker upp. Men en del gör faktiskt bra ifrån sig. Ludacris har synts allt mer och mer i filmer. Senast gjorde han en relativt stark rollprestation som den rasistiske Anthony i Paul Haggis hyllade drama ”Crash”. Andre Benjamin (mer känd som André 3000) från gruppen Outkast ville också prova på lyckan inom film och landade rollen i ”Be Cool”, som humoristisk sidekick till Cedric the Entertainer. Det visade sig dock att Andre var en duktig skådespelare och gick vidare genom att göra en bra prestation i ”Four Brothers”. Vilket leder oss till en musiker som faktiskt slagit stort inom filmbranschen nämligen Mark Wahlberg. Han gjorde hiphop under tidigt 90-tal under namnet Marky Mark. Han slog igenom i ”Basketball Diaries”, där han spelade mot Leonardo DiCaprio. Succén följde sedan med ”Boogie Nights” där han gjorde en tolkning av porrlegendaren John Holmes och spelade sedan mot Ice Cube och George Clooney i ”Three Kings”. Sedan har det fortsatt i fler bärande roller och Wahlberg har visat att han kan leverera trovärdiga rollprestationer. Få rappare lyckas etablera sig som skådespelare.

Många år senare så var det dags för Eminem att göra filmdebut. Men istället för att göra en sedvanlig film valde han att spela en karaktär som var semibiografisk. Dramat ”8 Mile” kom, sågs och gick segrande ur kritikernas pennor. Dessutom fick Eminem med sig en Oscar för bästa filmlåt. Något som han var den första rapparen att ta hem. Många hyllade också hans skådespelarinsats men faktum är att det kan ju inte vara särskilt svårt att spela sig själv på film. Att spela en helt annan karaktär måste ju ses som ett större tecken på talang inom skådespeleri än att basera sin rollfigur på sig själv. Detta är också något som gör att rollprestationerna dessa rappare gör blir trovärdigare och då är det lättare för dem att slippa sågen. 50 Cent ville göra ett liknande försök och släppte filmen ”Get Rich and Die Trying” som också var löst baserat på hans liv. Den fick dock inte lika bra mottagande som ”8 Mile”. En som inte slapp undan massiv kritik var Mariah Carey när hon skulle ge sig in i filmens värld. Hon medverkade i ”Glitter”, som, hör och häpna, också var löst baserat på händelser i hennes liv. Filmen blev totalsågad och nästan förstörde Careys karriär. Intresset för henne blev minst sagt svalt och hon fick dra sig tillbaka inom musik och inte minst film. Hon gjorde dock storstilad comeback med sin nya skiva ”The Enmancipation of Mimi”. Nu har Carey bestämt sig för att återigen satsa på film och återuppliva den biten av karriären. Ser ni sambandet?

Andra artister som har bidragit med insatser inom filmen är Whitney Houston som fick en dunderhit med”Bodyguard” och låten ”I will always love you” 1992. Soundtracket blev även det bästsäljande tills ”Titanic”-soundtracket dök upp. Hennes skådespeleri var dock inte det bästa då filmen fick klippas om flera gånger för att få hennes insats att verka trovärdig. Hon medverkade senare i filmer där hon spelade mot bland andra Denzel Washington och Angela Bassett. Men sedan gick det inget vidare. Om det var för att hon inte ville satsa mer på film eller om hon helt enkelt var en så usel skådespelerska förtäljer inte historien. Jag tippar dock på det sistnämnda. Kylie Minogue var en annan popartist som såg sin stora chans att bli filmstjärna. Hon slog igenom i tv-serien ”Grannar” som så många andra. Natalie Imbruglia medverkade också i serien och senare slog hon igenom stort med hiten ”Torn”. Hon spelade mot Rowan Atkinson i ”Johnny English” och har huvudrollen i en kommande film som heter ”Elise”. Det verkar inte så lovande. Åter till Kylie. Hon ser sin chans att göra stor Hollywooddebut och väljer filmen ”Street Fighter”, baserad på ett känt tv-spel. Ett fenomen som i sig förtjänar en egen artikel. Filmen totalkraschade å det grövsta och Minogues insats var ytterst medioker, för att uttrycka det milt.

Så varför envisas då de flesta artister med att medverka i film. De flesta underpresterar riktigt rejält och på något sätt vet man också om det på förhand. Det hissas ofta röd flagg när någon känd artist är med i senaste blockbusterfilmen från Hollywood. Jag säger inte att alla är dåliga skådespelare. Men de flesta övertygar verkligen inte på vita duken. Varför inte satsa på folk som kan skådespela? Varför inte våga låta nya förmågor göra ett försök istället för att bara ta den enkla vägen och satsa på ett känt ansikte? Dessutom får många rappare spela stereotyper som kanske inte alltid speglar den svarte mannen. Dock kan det ju vara en livförsäkring att glida över till film och satsa på det då inspirationen inte finns till att göra musik längre. Vissa artister kan inte hålla på med musik i all framtid men film är en långlivad syssla. Dessutom har jag hört att lönen är väldigt bra i filmbranschen.