Publicerad kl 00:00 den 27 Mar 2006

i kategorin

Spelrecension

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


Att återskapa Gudfadernkänslan i ett tv-spel är antagligen något av det svåraste man som speldesigner kan göra. Därför är inte Electronic Arts Gudfadern ett misslyckande, snarare ett spel som blev efter förväntningarna, sämre än förhoppningarna.
För egentligen handlar det om ett dåligt Mafia där licensen stundtals blivit en belastning. Där Mafia kunde leva ett liv bland tvetydiga och tvärtydliga filmreferenser och låna de moment som verkligen gör sig som spel, känner Gudfadern ett behov att återskapa viktiga filmsekvenser ur ett nytt perspektiv. Det trängre referensbiblioteket gör att spelaren försätts i spelsituationer som känns direkt obekväma och som inte alls fungerar tillsammans med resten av spelet.

Samtidigt finns det spelscener som är direkt beroende av filmen och verkligen känns klockrena, där man tar ett steg bort från tredjepersonsskjutarmallen med bilinslag och faktiskt erbjuder intelligent spel. Det låter fånigt, men det känns verkligen fräscht när det här spelet visar genren nytänkande och intressant speldesign. Närkampssystemet och hur det kan interagera med omgivningen är ett exempel på vilket håll jag skulle vilja se genren rulla vidare åt. Eftersom det knappast tar några större knappresurser i anspråk och innehåller ett stort antal närkampstekniker är det nästan konstigt att det inte redan är standard.

Min gudfader kör en lådbil
Men på samma sätt som EA har lyckats med slagsmålssystemet har de kört bilmomenten i botten, bilfysiken är helt värdelös och de biljakter som spelaren tvingas in i saknar helt och hållet underhållningsvärde. Det blir bara segt och monotont när bilar utan motor försöker bygga spänning, och kombinerat med en ganska stel stad som inte alls har den leveldesignmässiga fördel GTA-serien sitter på blir bilkörningen i spelet mest en transportsträcka mellan spelets snygga bitar.  I övrigt är spelet ett väldigt ambitiöst projekt, man har lyckats köpa in originalskådespelarna för att reprisera sina roller, miljöerna är noggrant återgivna och soundtracket är direktplockat från filmen. Tyvärr har man slarvat ordentligt med låtarna och radat upp dem efter varandra utan särskilt uppmärksam indelning beroende på situation. Effekten blir en väldigt ryckig bakgrundmusik som inte alls flyter ihop med spelet eller övriga låtar. Ett multistreamat soundtrack där originallåtarna hade fått ligga som skiss för spelanpassade musikstycken hade helt klart givit en större känsla av äkthet än att bara klippa och klistra originallåtarna.

Men fortfarande, det känns att det är Gudfadern jag spelar, även om spelmomenten saknar täckning i filmlicensen och somliga aspekter av spelet strålar av slarvjobb.

Läs Filmrecensionen