Ciné Möter Daniel Wallentin

Vi träffades alltså ett år senare. Han berättade, att de timmar jag sett honom i arbete hade resulterat i fyra sekunder film. Jag kan inte låta bli att påpeka, att jag tycker att det ger en ganska bra bild av filmandet, att man håller på hur länge som helst och att resultatet blir nästan ingenting.

– Ja, så är det faktiskt. Man kämpar som en idiot och så blir det nästan ingenting kvar.

Hur lyckas man motivera sig själv att fortsätta?

– Om man har rätt omgivning omkring sig så tror jag då kan man motivera sig, om man känner många andra som håller på med film som man kan prata med om vad man vill göra för filmer. Men bitvis är det svårt att hitta inspiration för det är sån jävla uppoffring att göra en långfilm, fruktansvärt. Nu vet ju inte jag vad filmen kommer att få för kritik men får den helt värdelösa recensioner efter att man har kämpat i två år då är det ju verkligen jobbigt, då måste man ställa sig frågan om det är värt att hålla på med det här. Jag vet inte. Man liksom ger upp sitt privatliv i två år. Det är helt sjukt, och om det sen blir kasst. Det gäller verkligen att svara på frågan om det är värt det, och det är väl det jag kommer göra nu när det här har lagt sig.

Du har inte bestämt dig om du vill fortsätta filma än?

– Nej, jag måste reflektera över det här en stund först, jag måste låta den här lanseringstiden lägga sig och så ska jag se recensionerna och se hur det går för filmen. Sen måste jag gå igenom hela förloppet och hela tiden väga det mot att jag kanske vill skaffa barn och bo i ett hus, liksom, kan man göra det och fortfarande göra film? Går det i Sverige idag? Det är hela tiden frågan om det är värt det. Det är ju svinkul att göra film, men jag tror att jag har en lång väg kvar till att hitta ett team och en omgivning som man verkligen kan lita på till hundra procent. Alla jag jobbat med i Ett öga rött är ju långfilmsdebutanter, jag är helt säker på att det ger ett bättre resultat.

Varför tror du att det är bättre?

– Jag tror på lust. Om man har roligt ihop i rätt konstellation och känner en social trygghet med varandra så tror jag att det räcker långt. Om man garvar ihop så kommer man jävligt långt, även om det går åt helvete, så länge man garvar så pallar man med det. Men om jag skulle ha med någon gammal räv som skulle läxa upp mig, då skulle jag inte att garva, utan bara störa mig på honom. Så jag gillar verkligen situationen jag varit i.

Daniel lyfter fram svårigheterna i att hitta sin publik, bestämma sig för en målgrupp och forma filmen efter den. Samtidigt som han inte får närma sig publiken för mycket, och ta ett steg för långt bort från det som är han själv, hans eget regissörsjag.

– Det finns en stor fara för det, och jag tror inte att det finns någon regissör som inte blir förvirrad i all storm. Min lösning är att ha en referensgrupp, som man litar på och som man vet känner en bra från början. Som man kan gå till och fråga, “Vem är jag nu igen?”, det är så mycket lättare när man har någon som kan dra en i kragen och förklara att det är det här jag står för.

Vad är det då, hur skulle du beskriva din egen regi?

– Jag skulle tro att det som utmärker Youssef som en bra skådis är samma sak som skulle utmärka mig som en bra regissör, om jag nu måste prata om mig själv, och det är att lyssna. Ta in signaler och kunna hålla sig där det händer. Det är lätt att stirra för mycket i papperna och missa stunden, det som verkligen händer. Det är väl det, jag är ganska bra på att lyssna på min mage. Det gäller egentligen alla sammanhang, jag kan se någon skådespelare som jag känner att jag måste jobba med, eller att jag känner att musiken måste vara mer på ett visst sätt. Egentligen fattar jag inte varför, men de säger det här inne, och då måste jag lyda, förklarar Daniel och skrattar lite samtidigt som han gnider sig om magen.

Porträtt av Petr Novák, Wikipedia.

Läs Olle Agebros reportage från inspelningen av Ett Öga Rött.