Publicerad kl 00:00 den 14 Jan 2008

i kategorin

Årets Bästa

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


När någon går igenom filmåret 2007 om tretio år kommer det enkelt konstateras att det var ett svagt bioår utan filmer som verkligen stack ut. Martin Scorsese gjorde en remake, Clint Eastwood en film på japanska och på sommaren var alla filmer uppföljare. Men ur detta har vi ändå sammanställt en lista över de filmer som ändå lyckades utmärka sig själva på de svenska biograferna.

1. Vänner för livet
Det är sällan ett så brett tilltal kombineras med detaljer som får den enskilde tittaren att känna sig speciell och utvald, den genuina känslan av att den här filmen verkligen är riktad till mig. Adam Sandler gör en fantastisk roll och visar hur brett hans rollspektra faktiskt sträcker sig, kontrasterad mot Don Cheadle utvecklas ett relationsdrama om en återförening av två bästa vänner som inte träffats på år. Sättet hur tv-spelet Shadow of the Colossus vävs in som centralt element i handlingen och blir både visuellt tema och får funktion för karaktärs- och relationsutveckling är sällsynt, men blir också en aspekt för identifiering mellan publik och karaktärer. Mike Binder har dessutom, mer än i någon av sina tidigare filmer, lyckats fylla filmen med så många olika teman att varje ny genomtittning ger ett nytt perspektiv på handlingen eller karaktärerna. Det hoppfulla och helt politiskt befriade uppvaknandet efter elfte september är så universellt att man inte ens med väldigt god vilja kan kalla det patriotiskt.

2. The Darjeeling Limited
Wes Anderson var trött på att hans skådespelare hade tre trailers var och låg och tittade på ESPN tio minuter innan de skulle spela in sina scener. ”Life Aquatic”, hans minst älskade film, blev en läxa för livet. I ”The Darjeeling Limited” skippade han trailers, filmade med ett litet team och med lite pengar. Debaclet med ”Life Aquatic” tvingade Anderson att byta filmbolag, på Fox tog cheferna emot honom som en värdefull tavla: att producera en Wes Anderson-film indikerar ens goda smak, ger goda signaler till omvärlden. Och visst fick de rätt.

3. Du levande
Den replik som karaktäriserar ”Du levande” mer än någon annan är den mångbottnade, ändå betydelselösa, ”Det är en dag imorgon också”. Den definierar på många sätt hela mentaliteten i filmen, acceptansen av att allt är helt värdelöst eftersom det kanske blir bättre imorgon, eller någon annan dag. Misslyckade människor i ett misslyckats samhälle som ändå, någonstans, har hopp. Som fortsätter att leva trots att de råkar krossa antika porslinsserviser, har förlorat alla sina besparingar, blivit övergivna av sina drömkärlekar eller tvingas ligga med sina fula, feta och helt vidriga fruar. Alla situationer spretar ut åt varsitt håll, utan sammanhang eller mening, bara för att sammanfattas i filmens sista scen där repliken ”Det är en dag imorgon också” ställs på sin spets. För det finns ju ingen morgondag.

4. American Crime
Att Ellen Page var en skådespelare att räkna med i framtiden visade hon redan i ”Hard Candy”. Att hon kunde reprisera sin prestation och befärsta sin roll som ett av Hollywoods största framtidshopp var vi dock få som räknat med. ”American Crime” bjöd utöver ett par fantastiska rollprestationer på ett samelsurium av hjärtskärande scener som illustrerades utan några som helst överdrivenheter. Att den dessutom var ett berättartekniskt mästerverk och lyckades frambringa känslor som berörde sin publik i sällan tidigare skådad utsträckning är bara ytterligare exempel på vilken helsidig och fantastisk film det är. När de närmare två timmarna i biomörkret passerat och slutscenen lämnat publiken i en slags fascinerad extas är inte längre ett öga torrt.

5. The Queen
Stephen Frears “The Queen” gjorde Elizabeth den andra mänsklig. Med anteckningar och böcker från anställda i hennes närhet den där septemberveckan 1997 målar Frears upp en kungafamilj som egentligen bara vill sörja den före detta prinsessans bortgång. Hennes söner William och Harry hade fortfarande sommarlov och ex-maken, prins Charles ville bara ge henne en respektabel begravning. Men folket ville annorlunda, i London pågick någon slags massdepression över tabloidprinsessan och bara Tony Blair visste hur situationen skulle hanteras. Precis som bakom kulisserna-reportage och dokumentärer är intressanta för att du får se människors riktiga jag är ”The Queen” fängslade av samma anledning. Att se en nytillträdd premiärminister käka frukost med sin familj eller drottningen tysta klagan är fängslande.

6. This is England
Med filmer som ”The Queen” och ”Trångt i kistan” kom filmåret 2007 på många sätt att domineras av Britter. Historien om en vilsen 12-årig pojke var dock det verk som imponerade allra mest. Det finns många storheter i ”This is England”, men den riktiga storheten är antagligen den mångsidighet som genomsyrar filmen. Kärlek, frustration, lycka, ja det finns inte ett adjektiv som inte kan beskriva denna film. Att vartenda beslut som tas och varenda blick som ges känns berättigat ger även det filmen en trovärdighet som gör den omöjlig att motstå. Lägg därtill att Thomas Turgoose gör den bästa rolltolkning en barnskådespelare har gjort på flera år och framgångssagan är ett faktum.

7. Zodiac
”Fight Club” och ”Se7en” är filmer som talar sitt tydliga språk. Vi var många som var oroliga för att David Fincher i och med ”Panic Room” hade tappat regissörsgnistan, ända tills han bevisade motsatsen. Med en detaljrikedom som nästan får Wes Anderson att blekna och en intensitet av sällan tidigare skådat slag rådde det aldrig något tvivel om att ”Zodiac” var 2007 års bästa thriller. De för Fincher karaktäristiska elementen fanns där, ett slut som lämnade sin publik i en mättad ovisshet och scener som fick pulsen att stiga upp i skyarna. Samtidigt var det en helt ny Fincher som var tillbaka för att skapa film. Inte nog med att ”Zodiac” är betydligt mer dialogdriven än hans tidigare verk, den är dessutom mycket mer nedtonad i hela sin framtoning. Och tack vare det är det bara att bocka och buga.

8. Death Proof
Dave, Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titch är för tvåtusentalet vad Stealers Wheel var för nittiotalet, och även om Hold tight inte ackompanjeras lika karaktäristiskt som Stuck in the middle with you gjordes av Michael Madsens psykopatdans och påföljande öronslakt, blir låtvalen i Death Proof bara en bekräftelse på att Quentin Tarantino är helt överlägsen när det gäller att välja musik till sina filmer. Tillsammans med helt värdelös handling, longtakes över dialoger som bräcker allt han gjort tidigare, anakronismer som får ”Reservoir Dogs” att verka sammanhängande och biljakter som är så täta att de trots sin ironi bräcker både ”Vanishing Point” och ”The Getaway” blir det här den mest Tarantinoesqua filmen sedan ”Pulp Fiction”.

9. Pans labyrint
Guillermo del Toro är antagligen den mest excentriske i the three amigos, som de kallas i amerikansk press, trion av mexikanska superregissörer. Alejandro Gonzàlez Iñàrritu är stekaren och Alfonso Cuaròn svärmorddrömmen. Del Toro är varken heller. Han är den överviktige excentrikern som målar monster i en liten anteckningsbok.
– Jag är förälskad i monster, jag älskar dem, jag älskar göra dem, jag älskar att prata om dem, jag älskar att skapa en samtida monsterhistoria. Jag struntar i om de är i min anteckningsbok eller i en film, bara de är ute ur mitt huvud och på någonting, är jag glad, sa del Toro till amerikanska Premiere i samband med ”Pans labyrint”-premiären, och det räcker väl som beskrivning på en visuellt enastående film från en man med samma fantasi som en tioåring.

10. Waitress
Det mest sorgliga med ”Waitress” är inte att regissören och manusförfattarinnan Adrienne Shelly aldrig fick se den slutgiltiga klippningen innan hon mördades eller att Shellys huvudkaraktär egentligen lever ett miserabelt liv. Det mest sorgliga är att Shelly målat upp en exakt bild av den amerikanska södern, mer exakt än någon annan. I Perry på gränsen mellan Floridia och Alabama bor inte ens tusen invånare, vartannat motell har stängt igen och hus efter hus står tomma. Men där finns också McDonalds, Burger King, Appelbee’s och en Tacco Bell. Och det är antagligen där jag ätit den värsta grillade kycklingen någonsin, på en liten diner där mitt resesälkap hälsas med ”Hey honey, how you doin’?”. Det är den hillbilly-känslan Adrienne Shelly fångat bättre än någon annan, och det är vad som är sorligast.