Publicerad kl 00:00 den 18 Jan 2010

i kategorin

Årets Bästa

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Fem amerikanska, två svenska en israelisk, en japansk och en tysk film – där har ni 2009 års bästa filmer. Vi kan se tillbaka på ett mångafaceterat år där vi lika gärna kunnat stoppa in filmer från Danmark, Iran, Mexico, Frankrike eller Indien. Det är ett gott betyg till svenska distributörer, att trots biografmonopolet har mångfalden ökat och film från hela världen visas i Sverige. Kommentera och berätta gärna om era favoritfilmer från bioåret 2009.

1. A Serious Man
Förvirrande absurt, men ändå märkligt inställsamt. I ”A Serious Man” ställer Ethan och Joel Coen frågan varför dåliga ting sker bra människor. De kommer inte längre än till slutsatsen att ”bra” och ”dåligt” är relativa termer och att frågan i sig inte har något egentligt svar. Precis som den alltid närvarande frågan om meningen med livet. Det finns inget svar. Det är vad Michael Stuhlbarg lysande porträtterar som fysikläraren som kryssar runt i ett landskap där moral och etik suddas ut, letandes efter svar från en Gud som svarar med outgrundliga liknelser och missuppfattade signaler. Här är en troende man som inte förstår den egentliga meningen med att tro, men han fortsätter på inslagen väg för att matematiken stämmer. MS.

2. Waltz with Bashir
Ari Folman var nitton år då han deltog i Israels invasion av Libanon 1982. När jag var nitton år delade jag ut post – Folman bevittnade 800 palestinier massakreras av falangister i Sabra och Shatila, påhejade av försvarsminister Ariel Sharon. Man kan tänka sig att minnen som dessa påverkar en människas liv; att de återkommer som skavande sår. Men Folman minns inget, han har förträngt. ”Waltz with Bashir” blir hans odyssé genom ett minnenas motell av vänners upplevelser och drömmar från kriget, som sakta ger regissören bilderna tillbaka – om vad han såg, vad han gjorde och vad han inte gjorde när 800 flyktingar dödades. Folmans animerade resa blir lika mycket en hjärtskärande terapisession som modern filmklassiker. BE.

3. Inglourious Basterds
För den breda massan kommer “Inglourious Basterds” antagligen att vara den film som utmärkte 2009 mer än någon annan. Quentin Tarantino hade återvänt till registolen för att skildra en historisk händelse utan att ta hänsyn till historiska fakta. Andra världskriget är kanske världens mest väldokumenterade historiska skeende och dess utgång är det nog ingen som inte har sett angripas från alla möjliga håll och vinklar. Att Tarantino därför valde att skriva sin egen historia känns bara det briljant. Addera till det att Christoph Waltz i rollen som Hans Landa stod för en av årets absolut största prestationer, att dialogen som brukligt är i Tarantino-filmer var knivskarp, och att musiken ständigt kändes klockren. Det är delar av förklaringen till att många scener redan känns klassiska. .

4. Still Walking
Inga ord eller målande skildringar kan adekvat beskriva upplevelsen av ”Still Walking”. Inga förenklande redogörelser kan förklara familjen Yokoyamas problem eller varför de inte kommer överens. Varför tycks Junpei, den avlidne sonen, hemsöka återföreningen vid den dödes årsdag? Det poetiska bildspråket och livets vemodiga oförutsägbarhet ringar in denna enkla, tämligen händelsefattiga, historia av stilla reflektioner, när Hirokazu Kore-eda i små bokstäver berättar om Japan, vanliga människor och stora frågor. Varsamt förvaltat av en exceptionell skådespelarensemble. BE.

5. Synecdoche New York
Synecdoche New York innebar ett helt nytt uttryck för den Charlie Kaufman som vi tidigare bara kände som en exceptionell manusförfattare. Med sin regidebut blev han också en auteur i sann fransk bemärkelse då han med Truffauts syn på metafilmen konstruerade en modern och synnerligen bitter variant av La nuit américaine vars komplexitet inte ens antytts på flera decennier med undantag för Wes Andersons reklamfilm för American Express. En film om kärleken till konsten och smärtan i skapandet blev lika påfrestande som underhållande att uppleva. OA.

6. Det vita bandet
Filmen som drev en DN-skribent till vansinnets brant, där han trodde sig kunna skönja ondska i sin renaste form i tv- och filmbloggen Weird Science. Filmen som fick Hynek Pallas att vädja efter seriös filmkritik, och sedermera tillhandahöll ammunition att skjuta skarpt mot Erik Helmersons raljerande. Dessförinnan filmen som kammade hem såväl en guldpalm som europeisk Oscar. Tråkig och pretentiös, tyckte några. Vädringsforum för skuldfrågan, trodde andra. Ondskans födelse; människor i grupp; ifrågasättande av auktoritet; hur vuxna bär ansvaret för barnen och därmed även framtiden. Haneke har fått med ett helt livs tankar i en enda film. SL.

7. Revolutionary Road
Sam Mendes återvänder till amerikanska förorten och ramar in idyllen tills sprickorna uppenbarar sig. Kate Winslet är bra – som alltid – men showen är Leonardo DiCaprios, som gör sitt 00-tals bästa insats. Bortom snygga kostymer och vattenkammade frisyren syns kvävda skrik i det höga hårfästet, de rödljumna ögonen och den darrande överläppen som desperat biter tag i cigaretterna. En maskulinitet i kris, som blir alltmer nervös när Winslet släpper fram sin pondus och river ner villafasaden. Det hade såklart kunnat resultera i déjà vu med återkomsten till genombrottsmiljön i ”American Beauty”, men där den berättelsen genomsyrades av Alan Balls svarta humor är ”Revolutionary Road” helt ägnad allvaret. SL.

8. Frost/Nixon
Att Ron Howard är en opålitlig man när han tar plats bakom kameran har han inte minst visat när han försökt filmatisera Dan Browns succéromaner. Att han mellan varven dock lyckas vara minst lika briljant har vi även det sett vid ett par tillfällen – inte minst i “Frost/Nixon”. Filmen om två stora personligheter, som båda på sina sätt befinner sig på ruinens brant, och samtalen som utspelar sig mellan dem är både fascinerande porträtt av en intressant president, men också av hans samtid. Samtidigt är det stort att Howard har lyckats förvandla ett gäng intervjuer till en historia som blir både medryckande, men också oerhört spännande. .

9. Flickan
En tunn liten tioåring med fräknar, i träskor och jeansshorts. Det är en sommar i början av 80-talet men hade lika gärna kunnat vara en reklamfilm för ett hippt skandinaviskt klädmärke i början av 10-talet. Utan att prata särskilt mycket, men ändå ständigt närvarande hittar ”Flickan” en osentimental koppling i ett växelspel mellan distansen och det mycket nära; mellan flickans yttre och inre, mellan hennes kropp och själ. Ungefär som en vuxen minns de sin egen barndom och som en tioåring kan känna igen just nu. ”Flickan” är något så unikt som en vuxenfilm för barn och en barnfilm för vuxna. MS.

10. Apan
På sätt och vis var Farväl Falkenberg det mest realistiska som skapats i filmväg sedan Bo Widerberg och Roy Andersson började göra film. Tillsammans med Ruben Östlunds plattformskollektiv markerade gruppen kring Falkenberg en ny riktning för den svenska filmen. Apan tog riktningen flera steg längre. Naturalism, snarare än realism, gjorde Apan till en rent fysisk upplevelse av obehag, klaustrofobi och panikångest. När film förmår en att ofrivilligt må lika kasst som Tony Soprano förstår man att det är stor konst. OA.