1. Tinker Tailor Soldier Spy
När Tomas Alfredsson sökte det perfekt brittiska uttrycket var han tvungen att ta hjälp av Hoyte van Hoytema och Dino Jonsäter för att återskapa den trio som gjorde Låt den rätta komma in till det sena 00-talets bästa svenska film. Gary Oldmans spion är ett sprudlande lågmält porträtt av en förlorad tid, filmen utspelar ständigt sig just under radarn, bakom hans tjocka glasögon eller inom hans kvävda leende blåser en storm medan man knappt ser en krusning på ytan. När filmen kulminerar i sovjetiska nationalsången på en urspårad julfest på MI6 och sedan ebbar ut i helt orimlig Julio Iglesias-bossa nova tvingas man inse att Tomas Alfredsson är vår tids största geni. OA
2. The Tree of Life
Giganten Terrence Malick har äntligen gjort en film som matchar sin persona. Det är en familjekrönika som tar avstamp i jordens ursprung för att riva upp rötter och cementera det förgängliga som stavas livets gång. Berättandet imiterar en dammig minnesbank och projicerar överexponerade ögonblick, några som hålls kärt och andra som är direkt plågsamma. Långt ifrån en film för alla men rejält omtumlande för den övertygade. SL
3. Nader och Simin – En separation
Fjolårets bästa drama var iranskt. I ett väl avvägt tempo utvecklas berättelsen om en separation till att bli en kommentar som ger inblickar till ett dynamiskt och vibrerande land. Vi kan utläsa hur Farhadi närmast siande gör poänger om frågor som om ett decennium framöver kommer att vara ämnen som orsakar stora förändringar i det iranska samhället. En briljant skara skådespelare ger därjämte liv och empati åt karaktärer som är svåra att älska men omöjliga att glömma. BE
4. Aurora
Auroras tre timmar flyger förbi medan filmen stilsäkert svävar mot de konstens högsta höjder. Med en kompromisslöst konstruerad berättelse lyckas filmen med att vara fullständigt involverande som egen berättelse samtidigt som den säger något meningsfullt om världen och livet utanför fiktionen. Publiken involveras fullständigt i narrativ som är samtidigt berörande i sigutan att motarbeta det kritiska tänkande som gör det möjligt för verket att säga något om världen utanför den egna berättelsen. MMK
5. Oslo 31 Augusti
Det vardagliga kan lätt bli tråkigt. Film som skildrar det vi lika gärna kan uppleva genom en promenad på stan motiverar sällan ett biobesök. I norska “Oslo 31 augusti” lyckas dock det alldagliga lyftas upp till att bli något extraordinärt. Filmen, om en man och hans dag på permission från drogrehabilitering, är aldrig händelsemässigt intensiv, men lyckas ändå vara medryckande i sin enkelhet. Det hela pendlar ständigt mellan roligt och sorgligt, hoppfullt och hopplöst, lättsamt och jobbigt. Promenader på stan resulterar sällan i samma känslomässiga bergochdalbana. JÅ
6. Black Swan
Det är få konstyttringar som uttrycker smärtan i skapandet lika väl som baletten. När Natalie Portman tänjer lederna på sin ballerina, bryter tånaglar och sliter i ledband handlar det lika mycket om att skulptera som att dansa. När hon strävar mot det absoluta uttrycket bryter hon sig och ut ur sin kropp, förvandlar flickan till svan. Det är smärtsamt, men också synliggjort som det enda sättet att leva. Dansen blir för ballerinan ett slags Tarkovskijlandskap, en zon som hon obönhörligt kommer att brinna upp inom, men också en zon som hon hade vittrat sönder utan. OA
7. Dogtooth
Grekiskt mästerverk som idémässigt infallsrikt presenterar en mörkt humoristisk bild av hur tokigt det kan bli när människor får för sig att man kan gräva ner huvudet i sanden för att skydda sig från den “farliga” omvärlden. Med ett unikt koncept, som fungerar på alla plan, diskuterar filmen det mänskliga tillståndet på ett absurt underhållande sätt. MMK
8. Beginners
Ibland krävs det ganska lite för att en film ska bli speciell. I Mike Mills “Beginners” är det porträtterandet av hotellrummets frihet och sedan ensamhet som gör att “Beginners” framkallar någonting speciellt inom mig. Hur ofta har vi inte känt känslan av frihet när vi satt ner väskan i ett nytt hotellrum? Känslan av att bekymmer från hemmet kan läggas åt sidan och dessa fyra väggar kan forma något nytt inom oss? Med tiden flyter tidsaxeln samman och hotellrummens tvetydliga inredning blir till ett. Det blir inte längre en plats där drömmar tar fart, men snarare en påminnelse om vår ensamma position i denna oändliga värld. MS
9. Gudar och människor
Ett kloster i ett krigshärjat Algeriet. Med livet som insats har en grupp munkar valet att stanna eller fly. “Gudar och människor” är en film om skuld och religiös identitet. Denna Cannes-vinnare är en fullträff i sitt lågmälda sätt att skildra de stora frågorna. BE
10. Enter the Void
Få regissörer idag är lika måna om att tänja på gränserna som Gaspar Noé. Hans tidigare film, genombrottet “Irreversible”, må vara mer känslomässigt drabbande men drogeposet “Enter the Void” är vida överlägsen vad gäller experimentlusta. Sinnesutvidgande utan 3D-gimmicks, trovärdig för alla med erfarenhet av hallucinogena droger – en neonupplyst arvtagare till 30-talets franska impressionism. SL
Olle Agebro, Sebastian Lindvall, Björn Englöv, Martin Memet Könick, Jesper Åkerlind & Martin Steijer