Publicerad kl 00:00 den 6 Dec 2005

i kategorin

Krönika

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Alejandro Gonzàlez Iñàrritu (21 Gram), Ethan och Joel Coen (The Big Lebowski, Fargo), Jean-Luc Godard (À bout de Souffle), Gus Van Sant (Elephant), Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind), Mira Nair (Vanity Fair), Walter Salles (Dagbok från en Motorcykel), Alexander Payne (Sideways), Tom Tykwer (Lola rennt), Gérard Depardieu (Greven från Monte Cristo), Wes Craven (Scream), Alfonso Cuaròn (Harry Potter och fången från Azkaban) – är bara några av de som skrev på för ”Paris, je t’aime” för drygt ett och ett halv år sedan.

Natalie Portman, Gael Garcia Bernal, Orlando Bloom, Elijah Wood, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Bob Hoskins, Ludivine Sagnier, Eva Green, Javier Bardem, Nick Nolte, Steve Buscemi, Tim Robbins och Johnny Depp – satte också sina signaturer på kontraktet som band dem till filmen.

Konceptet är enkelt. Paris, kärlekens stad står i centrum för en film uppdelad i tjugo kapitel. Ett kapitel för varje arrondissement (kvarter), där varje regissör får fem minuter på sig att förmedla känslan från just detta kvarter. ”Paris, je t’aime”, vilket blir ett av världens största filmprojekt någonsin, med en enorm distribution på planeringen, började filma den tredje april i år, och har sedan dess kantats av problem. Av ovanstående namn finns knappt hälften av regissörerna kvar, och en bråkdel av skådespelarna.
– Tyvärr, säger en av produktionsassistenterna Estelle Levarnier, de skrev på andra kontrakt som visade sig krocka med vårat schema. Vi har varit mycket flexibla, skiftat inspelningstider och gjort allt för att det ska gå, men vid ett tillfälle får man sätta stopp och leta upp nytt folk.

Jag befinner mig ett stenkast från den stolta kyrkan Sacré Couer. Det är årets hittills kallaste dag och Bruno Poladylès, en av Frankrikes mest intressanta regissörer har tagit över legenden Jean-Luc Godards plats som regissör. Sofia Stigels är klichésvensken med sitt blonda hår och blåa ögon. Hon studerar ett halvår i Paris och blev tillsammans med några vänner fotograferade och sparade i Estelle Levarniers databas. Sofias mobiltelefon ringde och från filmbolaget förklarade man att de var intresserade av att filma redan några veckor därpå. Alexander Paynes 14:e arrondissement skulle filmas i en hiss i en av Europas högsta byggnader, Tour Montparnasse. Hon sa att hon skulle ringa upp, vilket hon senare struntade i, för att senare själv bli uppringd och återigen visa brist på entusiasm. Veckorna gick, Paynes scen spelade in och Sofia låg fortfarande i filmbolagets databas. De ringde igen och ville nu ha med henne i Bruno Podalydès femminutersfilm om det 18:e arrondissement. Denna gång tackade hon ja, och infann sig sålunda klockan 08.00 på en liten bakgata fylld med stora kameror, materialbussar och kommunicerande personal utrustade med walkie-talkie. Vi får sätta oss ner i ett varmt rum där ett tjugotal andra statister redan sitter och äter frukost.

De tjugo kortfilmerna i ”Paris, je t’aimes” tema är hur dagens kärleksträffar ser ut, alla tolkade ur respektive regissörs egna ögon. De tjugo påhittade historierna sammanbinds på ett eller annat sätt av fransyskan Emilie Ohana – som kommer att synas i samtliga kortfilmer.

Termometern står på nollgradigt och vi får inte andas. ”Paris, je t’aime” utspelar sig under sensommaren – under september månad, för att vara precis. Bruno Podalydès sitter i sin bil och viftar med armar till en medskådespelare i en annan bil. Hon pratar i sin mobiltelefon och tar ingen notis om den desperate mannen. Till allas förvåning öppnar plötsligt Podalydès sin dörr. En produktionsassistent skakar lätt på huvudet, ler och väntar på en improvisation från huvudrollen och tilika regissörens sida. Istället tar han en konstpaus, försöker le och tittar mig och kvinnan bredvid mig i ögonen.
– Jag måste be er att absolut inte andas genom munnen, monsieur och madame. Kom ihåg, ångan syns väl i kameran, och vi är fortfarande i september. Tack. Estelle, produktionsassistenten hade rusat in i det varma rummet där statisterna nu ätit sin frukost, och istället försöker tyda de obegripliga kontrakten de ska skriva under.
– Martin, det var ditt namn, inte sant? frågar hon. Vi skulle behöva dig där ute, skulle du kunna följa med? Du kommer dock inte få betalt, jag hoppas det är okej? Det går inte att tacka nej till en chans att få cirkulera runt på inspelningsplatsen, även om springpojke aldrig stått högst upp på önskelistan. Väl ute, bakom de uppspända skynkena, som ska ge den lilla gatan ljusare ljussättning får jag inga instruktioner om att springa och köpa en baguette till någon producent, eller be någon som ska gå förbi att inspelning pågår. En man tar av mig halsduken och ber mig stå still och vänta på att man säger action.
– Gå bara rakt fram, och bry dig inte om kamerorna, viskar han. Från att ha gått till en inspelning som vän till en statist hamnar jag plötsligt själv där, gående bakom bilen. Världen är liten, hinner jag tänka innan Podalydès kommer fram.

Scenen verkar vara färdig, någon hoppar in i Podalydès gråa Peugeot och backar bak den ett tjugotal meter. Vi skakar hand, och han tackar de tre statisterna för arbetet. Lite generat harklar jag mig och frågar om han hinner svara på några frågor. Han tittar sig omkring för att se att ingen letar efter honom innan han börjar berätta om sin scen. Han förklarar bland annat att hans film om parkeringsplatser är en pik mot Paris borgmästare Betrand Delanoe, som sällan försöker göra något åt problemet, utan säljer licenser till vinstbenägna företag som sedan bygger garage med hutlösa priser.

– Det är klart att det skapar en extra press, säger Podalydès, då jag undrar hur det känns att få ta över segmentet som legenden Jeac-Luc Godard skulle filmat.
– Godards historia var seriösare och mer komplicerad, fortsätter han. Den handlade mer om huvudtemat, kärlek i Paris, men, historien skulle inte fungerat under fem minuter. Det förstod Godard, så han kastade helt enkelt in handduken själv. Sedan kände filmbolaget till mitt intresse, så de föreslog att jag skulle ta över. Allting har gått väldigt snabbt sedan dess.

Bruno Podalydès är ödmjuk, orakad, och mycket tillmötesgående. Han berättar vidare att han sett bröderna Coen, och Wes Cravens filmer.
– De är mycket bra, lyckas de bara klippa ihop filmerna till något sammanhängande blir det en fantastisk film. Mer hinner han inte säga, en produktionsassistent klappar honom på ryggen. Kameran är flyttad och Podalydès sätter sig bakom ratten.