Publicerad kl 00:00 den 14 Nov 2006

i kategorin

Tema

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Snart slut

Skapad av Martin Steijer fredag, november 24 2006 21:48:39

Festivalen börjar lida mot sitt slut, och vore det inte underbart om det kunde vara filmfestival året runt? Charmen med filmfestivaler är att man har chansen att se filmer man aldrig ens tänkt tanken på att se.

Igår blev Darkbluealmostblack årets första ”spontanfilm”. Jag funderade att gå på filmens pressvisning innan festivalen, men det fanns ingenting verkligen ingen motivation att se en blek kopia på mästaren Almodòvar. Men igår drog jag mig ändå iväg för att se vad debutregissören Daniel Sànchez Arévalo hade att erbjuda. Det dög. Varken mer eller mindre. Läs mer i min recension.

Senare, igår slank jag också iväg för att se En lysande jul, som kommer på bio den första december. Där satt jag och såg på en av årets absolut sämsta filmer, samtidigt som kollegor satt och förde intellektuella diskussioner med Darren Aronofski på ett hotell bara några hundra meter därifrån. Livet är fan inte rättvist. Speciellt med tanke på att de Aronofski-intervjuer jag läst (SvD och City) är helt värdelösa. Känns extra orättvist.

Idag har Olle sprungit runt och gjort lite intervjuer med en britt och en tysk, samtidigt som Michel suttit ner med Princess-regissören Anders Morgenthaler. På eftermiddagen mötte jag upp med Olle ute på filmhuset, där Olle fortsatte att berätta om hur tagen han blivit av Så som i himmelen. Suttit och funderat vad som har hänt med Olle de senaste timmarna. Han är säkert lite småsjuk. Så som i himmelen kan inte ens den bästa av alla människor uppskatta.

Olle och jag såg Hamilton tillsammans med filmens Matthew Porterfeild regissör och Half Nelson-regissören Ryan Fleck. Det var vi fyra och två till. Typ. Men de som inte var där missade å andra sidan ingenting. En timme av snyggt foto med helt poänglös film kan man lika gärna vara utan. När filmen var slut var Porterfeild borta och Fleck var upptagen med någonting annat. Synd. Hade gärna snackat lite med dem.

Imorgon är det prisutdelning. Ciné är inte på plats. Ringde väl ungefär 14 minuter för sent för att boka min plats bland alla andra celebriteter. De frågade om jag ville komma och intervjua folk efter galan, uppe på scenen tillsammans med två hundra andra journalister. Där tackade jag artigt nej. Någon måtta får det ju vara. Får satsa på Guldbaggegalan i januari istället.

Hyr festivalfilmer
Skapad av Martin Steijer torsdag, november 23 2006 16:03:25

Snackade lite med festivalfolk idag som sa att man från och med idag erbjuder filmfestivalens filmer till uthyrning. Det ska tydligen vara den första festivalen någonsin som erbjuder filmerna till vem som helst på Video on Demand. Uthyrningen kommer att ske i samarbete med film2home, och har tydligen redan startat!

De första fyra filmerna som erbjuds är ”Hamilton” från långfilmsdebuterande Matthew Porterfield (som Olle intervjuat), romantiska ”David and Layla”, prisbelönta estniska dramat ”Empty”, och malaysiska roadmovie-dokumentären ”The Last Communist”.

Idag såg jag ”Darkbluealmostblack” som är med i tävlingssektionen. Den var helt okej. Recension kommer under eftermiddagen. Sedan såg jag också ”En lysande jul”, som har svensk premiär 1 december. Det var länge sedan jag såg en så dålig film. Seriöst.

Thomas Bangalter
Skapad av Martin Steijer onsdag, november 22 2006 12:46:39

Nyss hemkommen från en trevlig pratstund med Thomas Bangalter från Daft Punk. Riktigt smart kille som hade en hel del roliga saker att säga.
– Yes. Vad skönt! svarade han med när jag undrade om det var okej att vi körde intervjun på franska.

Därefter blev det svart… hans prat om teknologi, robotar, framtid, nutid, dåtid, paralleller och referenser gjorde mig yr. Det var bara att försöka förstå hälften av vad han sa för att komma med tillräckligt smarta följdfrågor. Tro det eller ej. Det gick bra. Vartenda fråga möttes av ett leende och ytterligare en lång utläggning om något existentiellt.

Jag började att fråga vilka frågor han oftast får. Inte helt överraskande var det frågor relaterade till Daft Punks gömda identitet och deras populära musik.
– Men då kan vi snacka om något helt annat, sa jag. Var väl där vi la grunden för vår livslånga kamratskap. Skämt åsido. Men ibland, när man gör intervjuer, får man sådana där ryck och man tänker, ”varför kan inte vi vara kompisar?”. Det blir så när man träffar kända personer som är vettiga. En kvart, tjugo minuter i ett rum med utsikt över Stockholms skyline räcker helt enkelt inte. Fick samma känsla när jag snackade med Ewan McGregor i somras. Men då var det annorlunda. Vi satt hemma hos hans svärföräldrar och pratade i mer än två timmar. Inte bara om honom, men också om mig. Riktigt så långt kom inte Thomas och jag. Tyvärr.

Cineastisk orgasm
Skapad av Michel Elmoznino Laufer onsdag, november 22 2006 01:30:05

Så var det äntligen dags att uppleva filmen alla talar om, ”Shortbus”. Och vilken film!

Jag sögs direkt in av den fräcka inledningen, där kameran flyger över en snyggt färgglad modell av New York. Därefter sparkar berättelsen igång rejält med tre grova sexscener, ett modigt drag, och viktigt att notera är att regissören inte är ute efter billigt effektsökeri. En dominatrix, ett gaypar och en orgasmlös sexterapeut står i centrum, alla utmärkt skildrade av en inspirerad ensemble. Den som sticker ut mest är nog Paul Dawson i rollen som den ständigt videofilmande gaykillen James. Dawson tillför den där lilla extra, känslosamma delen med sin depressiva karaktär, som gör filmen till någonting mer än vågat sex i snyggt förpackat spelfilmsformat.

Här målas nakna, ärliga porträtt upp av en grupp ensamma människor i storstadsmetropolen, med både humor, svärta och värme. Filmen tar sina teman på allvar och jag skulle inte bara säga att tabuämnet sex utforskas öppet, som ett vardagligt fenomen vi inte behöver skämmas över, utan även en längtan efter kärlek. Skildringen av homosexualitet är stark och lär reta gallfeber på homofober, bland annat en omtalad scen med en homosexuell trekant (som för övrigt är riktigt komisk). Ett snyggt foto, minnesvärda karaktärer med attityd, en bra story med underliggande allvar, och alldeles underbar musik, bland annat av The Ark, bildar en fin helhet. Välkommen till ”Shortbus” där livsöden korsas och där ingenting utelämnas till fantasin. Det är John Cameron Mitchells film som Stockholm Filmfestival 2006 kommer att bli ihågkommen för. ”Shortbus” är snuskigt bra.

Ingen Aronofsky
Skapad av Martin Steijer tisdag, november 21 2006 20:32:42

Det var en sak jag verkligen hade sett fram emot under festivalen. Nämligen att få sitta ner och snacka om livet med Darren Aronofsky. En mer intressant regissör får man leta efter. Han har pluggat på Harvard och gjort den film som troligen lyckats röra om mina känslor mest. Men, så, bara för några minuter sedan ringer Fox, som distribuerar filmen i Sverige och ger kalla handen. Missförstå mig inte nu, jag gillar de som jobbar på Fox i Sverige, men nu blev någonting fel. Väldigt fel. Presscentret på festivalen hade satt mitt namn under kolumnen med de som definitivt skulle få snacka med Aronofsky. Olle, exempelvis, hamnade under den tveksamma spalten. Med andra ord, jag hörde av mig i god tid, och allting skulle ordna sig….

Men. Perkälä, så kommer finnarna, de ska tydligen också få intervjua Aronofsky, och vipps hamnar jag inte längre på intervjulistan, utan högst upp på ”reservlistan”. Vad hur långt kommer man som reserv? Knappast någon vart. Livet är orättvist. Tänk vilka underverk jag hade kunnat frambringa under tjugo minuter… ni kan säkert bara föreställa er.

Imorgon blir det i alla fall en intervju. Med vem, det får ni se imorgon. Nu ska jag trösta mig med att återigen bänka mig och se årets bästa film, ”Babel”. Inte heller den tillhör festivalen. Men när jag såg den i Cannes i maj, lovade jag mig själv att inte uttala mig om filmen förens jag sett om den en gång till.

Daglig börda
Skapad av Martin Steijer tisdag, november 21 2006 18:00:59

Festivalen fortgår, och egentligen har jag inte hunnit se speciellt mycket under själva festivalen. I stort har jag ändå sett tio av filmerna som visas. Det är inte godkänt. Men hur som helst, någon måste ju göra ”den dagliga” bördan också. Dagens dagliga börda, bestod av, bland mycket annat, att spana in Daniel Craig som Bond.

Resultatet? Hyfsat, varken mer eller mindre. Craig är ingen gentleman, och det blir himla sömnigt med en timmes oavbruten poker. Men, det är ändå ljusår bättre än de senaste årens upplagor. ”Die Another Die” var en stor katastrof, och i jämförelse med den är ”Casino Royale” ett mästerverk.

Men, trots detta finns mycket som inte är bra. Jag sympatiserar mer med skurken än Bond själv, och även om Eva Green är fantastisk som Bondbrud, så är kärlekshistorien ytterst bristfällig. Personer som endast pratar jobb eller existentiella problem med varandra ger inte intryck av att vara kära på riktigt.

Jag vet inte varför, men Eva Green förförde mig i det hemliga under hela filmen. Hon är varken den vackraste människan på jorden eller den bästa skådespelerskan. Men det fanns någonting över henne som var… magiskt. Jag avundas Olle som fick intervjua henne i en halvtimme. Suck.

En helg i biosalongen
Skapad av Jesper Ã…kerlind måndag, november 20 2006 23:28:01

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte har skrivit på några dagar, ska bli ändring på det – hädanefter kommer ni att se dagliga inlägg från min sida. Helgen har bjudit ett par filmer (även om det inte blivit så mycket som jag önskat), här följer min filmfestivalhelg i kortformat:

Fredagen bjöd för min del endast en film, om än en bra sådan. ”Infödd soldat” i ett fullsatt Skandia, var inte helt fel. Tyvärr blir krigsfilmer allt mer sällsynta, och hittills kan jag bara räkna till en enda så här långt i år (Flags of our Fathers). Så det är extra roligt när det kommer en riktigt bra sådan. Fantastiskt välspelat och välgjort rakt igenom, även om den ibland tappar fokus från huvudämnet. Välförtjänt vinnare av ”bästa manliga huvudroll” under filmfestivalen i Cannes. Läs min recension här.

Lördagen inleddes med festivalens så här långt bästa film, ”Little miss Sunshine”. Antagligen det mest underhållande som har visats på bio så här långt i år, ett enda långt leende. Fruktansvärt roligt, och fruktansvärt mysigt om en väldigt säregen amerikansk familj och deras färd genom USA.

Sedan fortsatte dagen med ytterligare en film i form av ”Sherrybaby”, som tyvärr inte var lika upphetsande. Visserligen en helt ok film en tjej och hennes drogproblem. Tyvärr känns det som att vi har sett det mesta förr, och Maggie Gyllenhall i huvudrollen känns inte helt klockren. Dessutom lyckas den aldrig gripa tag i tittaren, och beröra på det sätt som jag hade hoppats. Nej, ska man se en liknande film är ”Monster” att föredra. Recension kommer under morgondagen.

Igår och idag har jag faktiskt inte sett några filmer alls, men nu är jag riktigt uppladdad för en hektisk filmvecka framöver. Blir säkerligen ett par filmer imorgon, vilka det blir får ni veta då…

Fransk gourmet, muterade råttor, våldsamma präster…och Nick Nolte
Skapad av Michel Elmoznino Laufer måndag, november 20 2006 16:52:01

Fredagen inleddes med lite mysigt franskt. ”7 years” är ett triangeldrama mellan en kvinna, hennes man som avtjänar ett sjuårigt fängelsestraff och en annan man som kvinnan träffar utanför fängelset och smyginleder en sexuell relation med. Efter torsdagens fiasko med ”Brick” så var det skönt att se en välspelad film med en trovärdig berättelse. Jag måste faktiskt tillägga att 2006 har varit ett bra år i mina ögon, vad gäller franska filmer som gått upp på bio i Sverige. ”Mitt hjärtas förlorade slag” var en annorlunda liten pärla som just Stockholm Filmfestival hade en förhandsvisning på i början av året (där man också kunde vinna dyra parfymer!) och för nån månad sedan hade det vackra tangodramat ”Inte här för att bli älskad” premiär. Jag ser fram emot att smälta ner dessa på dvd med lite franska ostar och vin.

Från franskt finsmakande till amerikansk indie med gamle gode Nick Nolte. ”Off the black” är berättelsen om den avdankade basebollspelaren Ray som tar den unge grabben Dave på bar gärning utanför sitt hus när han bland annat försökt vandalisera Rays bil. Dave blir sonen Ray inte hade, medan Ray blir som en far till Dave. Ett småtrevligt drama för stunden som man snabbt glömmer bort. Men att se en hes Nick Nolte lära grabben hur man dricker bärs och spotta ur sig sköna kommentarer i en roll klippt och skuren för mannen är kul. Det är en av flera starka skådespelarinsatser jag sett under festivalen. Det kommer bli en tuff match på nästa års Oscargala.

Lördagen var inte riktigt lika myspys som fredagen. Likt en zombie med blodsprängda ögon, med två timmars sömn, begav jag mig till presscentret för att se skräckisen ”Mulberry Street”, där muterade råttor sprider skräck. Då visningsrummet var fullbokat, så ordnade den trevliga personalen en egen visning för mig på en bärbar dator i pressrummet, där jag fick sitta med hörlurar. Att se en rysare på en lap top i ett ljust rum med människor runtomkring och med en halvdimmig morgonutsikt över hötorgsskraporna ovanför datorn var ungefär lika skrämmande som en Disney-film. Vad som var mer skrämmande var att jag några minuter efter filmen skulle intervjua själva regissören, Jim Mickle. Det gick oväntat bra då han var trevlig och då jag hade hunnit piggna till.

Helgen avslutades med dansk anime. Kontroversiella ”Princess” hade jag sett fram emot efter den intressanta beskrivningen i festivalprogrammet. Dessvärre lämnade jag salongen med en besvikelse. Den led delvis av samma problem, som de två andra snyggt animerade festivalfilmerna ”Renaissance” och ”A Scanner Darkly”, nämligen att man lägger för mycket vikt på det visuella och för lite på karaktärsutveckling och en engagerande story, trots potential. Nepp, jag står fortfarande fast vid att åsikten att Hayao Miyazakis ”Spirited Away” är 2000-talets praktexempel på hur man gör riktigt bra, animerad långfilm.

No movie, no cry
Skapad av Martin Steijer fredag, november 17 2006 19:04:29

Det blir inga filmer för mig. Men, no mohvie, no cry – eller nått. Jag har, och håller fortfarande på att jobba för fullt. Festivalintervjuer ska bokas, till mig och till andra, och när intervjuerna ska bekräftas dyker det naturligtivs upp problem. Ett stort namn som jag i princip vad lovad en intervju verkar ha dragit sig ur. Filmbolaget har tydligen varit inne och styrt och ställt. Det är illa, men det ska nog lösa sig. Det hoppas jag i alla fall. Klart och bekräftat är att jag kommer att få sitt ner och prata film och musik med den eminente musikern Thomas Bangalter, den ena halvan av Daft Punk. Det ska bli kul, även om jag inte gillade hans film Daft Punk’s Electroma.

Jesper tittar på ”Infödd soldat” ikväll. En film som av någon anledning hamnat i Spotlight Arabica-sektionen. En film som helt och hållet finansierats av fransmän, med fransmän i huvudrollerna av fransmän och på franska. Men, den har spelats in i Marocko. Det räcker, tydligen.

En annan fransk film visas ikväll. Skräckfilmen ”Them” ska tydligen inte vara speciellt skrämmande. Mattias recenserade filmen och gav den två av tio. Inte något vidare med andra ord. ”A Scanner Darkly” visas likväl ikväll, en film som Olle inte var speciellt förtjust i. Men, alla festivalbesökare, misströsta inte – ni hittar säkert någonting som passar just er.

Idag surrade jag med Kristian Luuk i några minuter. Trevlig kille som har en hel del klokt att säga, och jag vet inte varför, men jag älskar hans röst. Dessutom kan jag inte låta bli att tipsa om den första trailern till David Lynchs kommande film ”Zodiac”. Jag tittar normalt sett inte på trailers, och stängde av halvvägs in. Men av det jag såg ser det mycket bra ut. Nu ska jag fortsätta jobba.

Surprisefilm
Skapad av Jesper Ã…kerlind fredag, november 17 2006 00:03:36

Äntligen är årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång, och äntligen har årets mest filmfrossande vecka inletts. En vecka som för min del började med den alltid lika intressanta Surprisefilmen.

Jag ska vara ärlig, under de senaste fem åren har Surprisefilmerna under filmfestivalen i princip bara varit skitfilmer. Trots det envisas jag med att år ut och år in köpa biljetter till den med rädsla för att det kommer att visas en riktig höjdare ifall jag inte går. Och eftersom chansen i år kändes större än någonsin att det skulle bli en storfilm kunde jag inte heller i år låta bli att köpa en biljett. Med förhoppningar om ”Inland Empire” eller ”Casino Royal” var besvikelsen stor när jag istället fick reda på att årets surprisefilm var ”Brick”.

Brick är ungefär vad man kan vänta sig av en amerikansk film-noir-independent. Vackra miljöer och en i grunden ganska bra story rörs samman med talanglösa skådespelare och en träig dialog. Resultatet blir en märklig blandning av drama, humor och mystik som jag på samma gång både vill älska och hata. Trots att det ofta är förutsägbart, finns det dock lika mycket som väger på filmens positiva sida. Framförallt är det ett vackert kameraarbete i kombination med miljöerna som hindrar Brick från de lägre betygen. I övrigt saknas dock både den spänning och den mystik som borde infinna sig. Detta är en film som 50% av publiken kommer att älska, och 50% kommer att hata. Själv gör jag bådadera.

That’s it för filmfestivalens första dag, på återseende imorgon.

Surprise, surprise…
Skapad av Michel Elmoznino Laufer torsdag, november 16 2006 23:37:07

Så var det äntligen dags för årets Surprisefilm första dagen på filmfestivalen. Nyfiken och förhoppningsfull försökte jag på förhand pussla fram vilken hemligstämplad film som skulle visas, med ett par ledtrådar i bagaget. En snabb titt i programmet indikerade att spellängden inte skulle överstiga två timmar samtidigt som arrangörerna sedan tidigare år tycks ha en svaghet för att överraska med ”mörka” titlar (Fight Club, Donnie Darko) eller komedier (School of Rock, Släkten är värst).

Förväntansfull klev jag in i biografen, som var smockad med folk, där allehanda teorier kunde höras. Jag höll tummarna för att jag skulle bli förtrollad av min filmidol Edward Norton genom magikerdramat ”Illusionisten”. Och så fanns förstås teorin om att nya Bond skulle visas, då visningsnumret var 007. Illusionen gick upp i rök när presentatören till mitt och mina bänkkamraters förtret avslöjade att ”Brick” skulle visas innan ljuset i salongen släcktes, istället för låta gåtan kvarstå tills filmen börjat! Samt att ”Brick är något så ovanligt som en noir film i high school-miljö, och som vunnit pris på Sundance Festivalen”.

Så hur positivt överraskad blev jag? Inte särskilt. Det som överraskade mig mest var hur man kommit fram till beslutet att visa ett sådant pretentiöst sömnpiller och ifall man var vid sina sinnens fulla bruk när filmen valdes. Rian Johnsons (försök till) detektiv story öppnar med ett mystiskt anslag. High School-studenten Brendan befinner sig ett par meter ifrån ett ungt kvinnligt lik strax utanför en vattentunnel. Vem flickan är, varför hon mördades och hur Brandon kom att hamna vid tunneln är de ingredienser som ska sätta igång hjärnfabriken hos publiken. Mina tankar fördes istället till David Lynchs kultserie ”Twin Peaks” där ”skolans populäraste tjej” hittats mördad vid vattnet. Där Lynchs mästerliga tv-serie lyckas suga in tittaren i mysteriet och småstadsatmosfären så kompenserar ”Brick” den totala avsaknaden på en egentlig story med en radda udda kameravinklar och musik som försöker vara stämningsskapande.

Så har vi inspirationen från 30-talets hårdkokta noirfilmer förstås, i Hammett- och Chandler-anda, förlagd till det moderna Kalifornien. Joseph Gordon-Levitt och de andra unga skådisarna är lika uttryckslösa som tegelstenar och gör inget annat än att sparka och slå på varandra. Och Lukas Haas, som tonårsgangstern ”The Pin”, som travar runt med en käpp och ska försöka vara cool, är skrattretande löjlig. Regissören försöker blanda ihop ett suggestivt bildspråk, relativt fåordiga dialoger, mystiska pusselbitar och ett försök till humor till en poetisk helhet. Hela tiden sitter jag och väntar på en vänding i berättelsen, att någonting ska hända, men förgäves. Med en känsla av tomhet lämnar jag salongen. Ã…tminstone lyckades jag hålla mig vaken, det är ju alltid en överraskning…

Höga kostnader för låga priser
Skapad av Martin Steijer torsdag, november 16 2006 19:52:57

Nyss hemkommen från ”Wal-Mart: The High Cost of Low Price”, den sämsta dokumentär jag sett på mycket länge. Det värsta av allt var att jag gick innan filmen slutade, missade min buss vid filmhuset och vipps kommer resten av biografen ut och hinner nästa buss. Sånt är snopet.

Hur som helst. ”Wal-Mart: The High Cost of Low Price” är den typ av dokumentär som ska försöka förgöra någonting. Få oss att hata någonting som filmskaparen hatar. Det är ett koncept, som i sina bästa stunder är lysande, men allt som oftast ger oss en extremt onyanserad bild av någonting. I det här fallet är det Wal-Mart, ett av världens största företag, som får stå i skottluggen och för publiken är det bara att sätta på de källkritiska glasögonen.

Filmens regissör Robert Greenwald har tidigare filmat om Irakkriget och Rupert Murdochs dubiösa nyhetsrapportering. I det här fallet är filmen är uppdelad i ett antal berättelser som tillsammans försöker utgöra en övertygande plädering mot storföretagets ansvarslöshet.

Det finns egentligen inte mycket positivt att säga. Det är en extremt dåligt producerad dokumentär med katastrofalt ljud, skrattretande bild och ett tråkigt upplägg. Dessutom berör inte ämnet oss svenskar. Vi handlar inte på Wal-Mart och bryr oss egentligen inte om huruvida Wal-Mart är taskiga mot sina kinesiska eller amerikanska anställda.

Samtidigt följer dokumentären samma visuella stil från början till slut. Intervju på intervju – där alla säger exakt samma sak – Wal-Mart är dumma. Okej? Men varför de är dumma, vad de kan göra, vad de har gjort (och inte gjort) tas aldrig upp. Det är bara en lång pajkastning.

Det finns visserligen ett par inslag som får publiken att skratta, men det är inte dokumentärmakarnas förtjänst. De har helt enkelt klippt in Jon Stewart som med sin vanliga stil gör narr av någons kritik mot företaget.

”Wal-Mart: The High Cost of Low Price” har egentligen bara en sak – en smart titel. Letar ni efter dylika dokumentärer, främst skapade av entusiaster och som inte backas upp av något stort filmbolag bör ni snarare se ”The Corporation” från 2004. Där har ni allt som den här filmen saknar.

Samtidigt får jag ett sms från Jesper som sitter och ser på suprisefilmen, ”Brick” blev det tydligen i år. Michel är också där, och undrade i morse om jag ville följa med, ”om jag får veta vilken film det är”, svarade jag, det fick jag inte, och tur var väl det att jag inte gick. Såg ”Brick” på en festival i Frankrike i våras. Det är en typisk amerikansk indiefilm, lite smarta referenser och en spännande historia. Ni lär få höra mer från Jesper och Michel i kväll.

På riktigt
Skapad av Martin Steijer torsdag, november 16 2006 14:20:37

Nu har festivalen börjat på riktigt. ”Summer Palace” visades i morse, filmen blev extra omtalad i Cannes tidigare i år sedan regissören Ye Lou smitit från Kina med filmen utan att genomgå kinesisk censur. Den visades klockan nio i morse, frågan var om någon var där? Den går hur som helst ikväll, klockan 20.30 på Saga igen (slutsåld nästa lördag). Huruvida den är bra eller inte vågar jag inte uttala mig om, fick mest ljumma recensioner i Cannes, och från svensk press har jag inte hört ett ord.

Lou Ye då? Han har bestraffats med fem års arbetsförbud. Filmen i sig handlar om massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989, där det utspelas en kärlekshistoria mellan två studenter.

Jag var uppe på festivalcentret, hämtade presspas, försökte bekräfta mina intervjuer (vi får se vilka det blir), men det gick inte så bra. Presschefen blev sjuk igår, så allt fick gå genom hennes kollega som tydligen inte hade tid med mig. Tvingade också Michel att fråga presstjejerna om vilken som blir suprisefilmen nu ikväll klockan 18.30, men ”de visste inte”.

Nu, om en halvtimme ska jag förmodligen se DarkBlueAlmostBlack (om jag orkar?) och sedan, ikväll vid 17.30 är jag sugen på att se dokumentären ”Wal-Mart: The High Cost of Low Price”, är själv väldigt inne på dokumentärer med ekonomisk koppling nu för tiden, så det ska bli intressant.

Introduktion
Skapad av Martin Steijer torsdag, november 16 2006 00:03:42

I dag börjar Stockholm Internationella Filmfestival. 170 filmer från hela världen kommer att visas på festivalen. Vi kommer naturligtvis inte hinna se alla, men vi ska likväl göra vårt bästa för att ge er Sveriges bästa festivalbevakning.

För att hålla er uppdaterade om vad som händer, vad folk pratar om, vad vi ser och vilka vi träffar – bör ni hålla ett öga både på denna sida, samt på Cinés huvusida.

Men redan idag, innan någon festivalfilm har visats kan ni läsa några av våra recensioner på festivalaktuella. Vem trodde exempelvis att omtalade ”Little Children” skulle floppa så stort? Och Darren Aronofski, som inte gjort någon film sedan superhyllade” Requiem for a Dream” är tillbaka med ”The Fountain”. Vi har sett dessa, men också en drös andra filmer. Titta in på listan över recenserade filmer här, och fortsätt hålla ett öga öppet efter nya recensioner.

4

3,5

3

2,5

2

1

Intervjuer

Övriga